Oxelträdstam med lav [foto: Henrik Hemrin]

Samexistens

Ja, vad är det vi ser? Det beror på vilket perspektiv vi anlägger. Om den här bilden hade tagits på ett par meters avstånd hade svaret förmodligen varit en trädstam. Närmare bestämt en trädstam på ett oxelträd.

På det här avståndet som bilden faktiskt är tagen, och dessutom med en makro försättslins på kameran, är perspektivet annorlunda och svaret på vad vi ser blir annorlunda. Visst kan man skönja trädets bark. Men framför allt ser man lavar som sitter utanpå trädets bark. Visst ser det häftigt ut!

På något vis så lever de tillsammans, trädet och dess lav. De lever inte i symbios, som jag förstår det. Men de samexisterar.

Natursidan.se berättar denna kunskap: En del tror att lavar skadar de träd som de växer på, men det gör de inte. Lavar har inga rötter som de kan ta upp näring med från underlaget. De växer på barkens yttersta lager och tränger inte in i barken och skadar den. Lavar behåller inte fukt särskilt bra och orsakar därför inte röta i det träd som de växer på. Att det lever mycket insekter i lavarna på ett träd utgör inte heller någon fara. Laven gör istället nytta eftersom insekterna i dem ger mat till många småfåglar.

Fotoutrustning

Kamera: Nikon D90
Objektiv: Nikkor AF-S DX Zoom-NIKKOR ED 18-55 mm F3.5-5.6G
Brännvidd: 52 mm
Slutartid: 1/250 s
Bländare: 8
ISO: 1250
Försättslins: Raynox DCR-250
Manuell fokusering
RAW-format (NEF)
Efterbehandlad vid RAW-konvertering i mjukvaran Corel Aftershot Pro 3

 

Henrik Hemrin

18 maj 2021

 

PS. Öppna bilden i ny flik eller liknande, om du vill se den i större storlek. DS.

Write comment (0 Comments)

Nytt liv springer ut ur den beskurna busken [foto: Henrik Hemrin]

Nytt liv

I höstas blev denna prydnadsbuske kraftigt beskuren. Likt ett stående plocke pinn med nästan bara ett antal "pinnar". Så har våren kommit. Med sol, värme, vind, regn och diverse ämnen från jord och luft. Livet tränger på. Livet tränger ut ur de kala pinnarna på nya ställen. Här och nu. Än har denna buske en tid kvar på sin livstid.

Fotoutrustning

Kamera: Nikon D90
Objektiv: Nikkor AF-S DX Zoom-NIKKOR ED 18-55 mm F3.5-5.6G
Brännvidd: 55 mm
Slutartid: 1/400 s
Bländare: 10
ISO: 1250
Försättslins: Raynox DCR-250
Manuell fokusering
RAW-format (NEF)
Efterbehandlad vid RAW-konvertering i mjukvaran Corel Aftershot Pro 3

 

Henrik Hemrin

16 maj 2021

Write comment (0 Comments)

Jag, med min studentmössa från Teknikum [foto: Henrik Hemrin]

Glad valborg, vänner!

Henrik Hemrin

30 april 2021

Write comment (0 Comments)

Trädstam med blå blommor i förgrunden [foto: Henrik Hemrin]

Med en trygg och stabil trädstam i ryggen florerar blommorna i förgrunden. Det är ingen slump att blommorna först kommer på södra sidan av trädet. Blommorna kan vädersträcken.

Henrik Hemrin

29 april 2021

Write comment (2 Comments)

En ensam citronfjäril flyger runt.
Jag dricker kaffe.

Och samtidigt
Som citronfjärilen fladdrar runt
Som jag dricker mitt kaffe
Så återuppförs påskdramat
Där Jesus idag är uppspikad på korset

 

Henrik Hemrin

2 april 2021

Write comment (0 Comments)

Grapes [photo: Henrik Hemrin]

Grapes on my kitchen table.

Grown and harvested in India.

Soil, water, wind abd sunshine.

Humans, tools and machines.

I have never been to India.

The grapes have been there.

One connected world.

 

Henrik Hemrin

30 March 2021

Write comment (0 Comments)

Hagel, regn och snö. Så spricker himlen upp och blir klarblå. Det är brytningstid mellan vinter och vår.

Äppelträdet ser livlöst ut ännu en tid. [foto: Henrik Hemrin]

 

På marken börjar livet skönjas. [foto: Henrik Hemrin]

 

Fotoodetaljer:

Kamera: Nikon D90

Objektiv: Nikkor 18-55 F/3.5-5.6G ED AF-S DX Zoom

Fotona är tagna i raw-format, Nikon NEF-format, och framkallade i Corel AfterShot Pro 3. Jag har samtidigt dragit i några av "spakarna".

Äppelträdet:

Slutare: 1/250 s

Bländare: 8

ISO: 250

Brännvidd: 32 mm

Blommor:

Slutare: 1/80 s

Bländare: 5,3

ISO: 250

Brännvidd: 45 mm

 

Henrik Hemrin

17 mars 2021

Write comment (0 Comments)

Boken om Slagsta, i min hand [foto: Henrik Hemrin]

Slagsta. Skärvor ur Slagstas liv, seder och bruk.

Utgiven 2005 av Slagsta Gilles forskningssektion.

Det är spännande med böcker som ges ut av hembygdsföreningar och liknande! Den här boken är inget undantag. Jag läste boken mer eller mindre när den var nyutgiven, och nu har jag återvänt och läst den på från pärm till pärm.

Slagsta bildar Norra Botkyrka tillsammans med Fittja, Alby, Hallunda och Norsborg. Det är alltså en del av min hembygd. Nu är detta förort till Stockholm med mängder av invånare. Sista kapitlet i boken handlar om det nutida Slagsta, "nuvarande" Slagsta började byggas runt 1973. Det slår mig att den enda av de gamla byggnaderna från det gamla Slagsta som jag varit inne i är det som numera är Slagsta Motell.

Boken börjar en snabb historisk överblick av Slagsta med bland annat hällristningarna i Slagsta, som ligger där ett stenkast från E4:an.

Sedan kommer ett större kapitel om Slagsta gård och de markerna, berättelsen börjar på 12-1300-talen. Historien om Jack är lite djupare och spännande; han blir ägare 1816 och ägarskapet slutar med konkurs några år senare. Innan dess hade han bland annat tjänstgjort på Sveaborg. Intervjun av Bo Walther med Sven Lindkvist, son till sista förvaltaren, är en av berättelserna som levandegör den senare delen av Slagsta gård.

Nästa kapitel handlar om de två tegelbruken i Slagsta. Ett fanns också i Fittja. Jag har inte reflekterat förut över råmaterialet lera som behövs för att göra tegel. Det behövs naturligtvis i stora mängder. Och det fanns i Slagsta. Och jag tänker hur brytningen måste ha förändrat landskapet i Slagsta, lite som brytning av grustäkter har gjort på andra platser. Boken talar bland annat om att den togs upp från ängarna vid nuvarande Lavendelvägen och Timjanvägen, och att leran var 15 meter djup.

Det tredje fokuskapitlet handlar om Slagsta skolhem, som började med att Föreningen för Sinneslöa Barns Vård startade sin verksamhet i Slagsta 1911 efter flytt från Norrtullsgatan i Stockholm.

Intervjun med Nils Karlsson som bott på Slagstahemmet är lång, detaljrik och intressant. För mig personligen är det speciellt intressant när Nils berättar på sid 64: "Hon heter fröken Lagervall, Signe Lagervall, som var föreståndarinna där. Sen kände jag syster Eva och tant Ida." Och något senare berättar Nils vidare: "Jo jag var ute [i Slagsta] när fröken Fröstedt levde. Hon blev föreståndarinna efter fröken Lagervall 1931. Fröken Lagervall slutade när hon var 60 år. Nu är hon död. Hon dog 1962." Not: Boken stavar Lagervall, men när jag efterforskar i "Sveriges dödbok 1860-2017", så stavas hennes namn Signe Lagerwall.

Jag vet inte om "tant Ida" son Nils nämner är min fars faster Ida. Men det är högst troligt. Det var nämligen så att min fars faster Ida arbetade där i Slagsta och senare hos Lagerwall på söder. Min far känner väl till namnet "fröken Lagerwall", främst var det nog genom hans mor i kontakt med Ida.

Faster Ida växte upp på Krokagården i Agnaryd, Småland. De var många syskon och två av dem flyttade till Stockholm. Jag vet inte närmare när Ida flyttade och vad hon eventuellt gjorde innan hon började arbeta i Slagsta. När fröken Lagerwall gick i pension, om det var direkt eller lite senare, så följde Ida med och blev hembiträde eller dylikt hemma hos fröken Lagerwall i bostaden i närheten av Högalidskyrkan på Södermalm. Ida bodde sedan i slutet av sitt liv några kvarter bort hos Blomsterfonden på Ringvägen.

Jag träffade aldrig Ida, hon dog strax efter att jag föddes. Ett skåp som tillhört Ida kom till min farbror Sven och hans familj. Under andra halvan av 1980-talet flyttade de från sin bostad på Lidingö. Jag var och hälsade på där på Lidingö i tiden runt flytten. Jag har ett vagt minne att att det stora flyttlasset redan hade gått. Detta skåp, gissningsvis ursprungligen ett linneskåp, blev över. Min släkting Clarence var och hälsade på samtidigt på Lidingö. Jag minns inte om våra respektive föräldrar eller andra också var där vid detta tillfälle. Hur som helst, Clarence hade en stor bil så vi gjorde direkt en resa med skåpet hem till mig i Norsborg, och sedan åter till Lidingö. Clarence pappa växte för övrigt upp i Kexås liksom min far och farbror, där familjerna umgicks och hjälptes åt. Kexås är en grannby till Agnaryd.

Jag vet inte när, var och hur detta skåp kom i Idas ägo. Tveksamt, men kanske kom det från Agnaryd. Kanske mer troligt att det har varit i Slagsta, kanske Ida hade det i Slagsta. Jag tänker i alla fall att det kan ha stått i Slagsta en gång i tiden, innan det säkert har varit på Söder. I en annan tid, innan det nuvarade Norra Botkyrka byggdes. Cirka två kilometer från där det nu står hemma hos mig i Norsborg. Det är en spännande tanke för mig. Det är inte något märkvärdigt skåp men det känns i alla fall fint att återbruka en möbel som tidigare brukats åtminstone hemma hos två olika släktingar.

Jag kom till Norra Botkyrka 1983, en för mig helt ny plats (se Porträtt utan vapen). Det är spännande att veta att jag har en såpass nära släkting som farfars syster som bott, levt och promenerat runt i samma område som jag i Slagsta och de trakterna sådär ett halvsekel och mer därtill, innan jag kom dit. Hon har säkert varit nere vid Mälaren runt Slagstabadet liksom Slagsta gård. Inte otroligt besökt Botkyrka kyrka. Jag vet inte exakt var hon bodde, men gissningsvis i något av de rivna husen. Ida bodde i Slagsta för inte så länge sedan, men ändå en helt annan epok av Slagstas historia.

Henrik Hemrin
13 mars 2021

Write comment (0 Comments)

Är det underhållande att underhålla det som inte skulle behöva underhållas?

De senaste 10-15 åren har flera kontorsbyggnader i Kista fått målarfärg eller någon beläggning som även döljer teglets struktur. Oftast i någon ljus färg. Jag har sett samma på flera villor. Någon gång med träpanel utanpå - då kanske man passat på att isolera.

Teglet som är i princip underhållsfritt de närmaste hundra åren får beklädnad som behöver underhållas.

Med mina ekonomiska småländska rötter så tänker jag att förutom arbetet så måste det vara en ekonomisk kostnad. Liksom miljökostnad.

Men det kanske är underhållande.

Henrik Hemrin

3 mars 2021

Write comment (0 Comments)

Så här vacker var jag jan-feb 1984. Självporträtt. [foto: Henrik Hemrin]

Porträtt utan vapen. Ett daterat foto berättar från en daterad tid.

Jag ville inte lära mig att döda. Det var allmän värnplikt när jag växte upp. Det skulle dröja länge till allmän värnplikt upphörde (nu finns allmän värnplikt igen som numera gäller både män och kvinnor, men alla kallas inte till mönstring).

Värnplikten började med den obligatoriska mönstringen. Det var bussresa från Växjö till Kristianstad där mönstringen skedde. Två dagar med hemresa mellan dagarna. Försvarsmakten hade upplevt en viss stökighet vid övernattningen och det var numera därför ingen övernattning. Det var under mönstringen jag lämnade över mitt brev om att jag inte ville bära vapen utan istället göra vapenfri tjänst (VTP, vapenfri tjänstepliktig). Det var lite nervöst att lämna brevet där på militäranläggningen till ett befäl eller vem det nu var som tog emot det i lektionssalen, men det var inget konstigt utan de tog helt naturligt emot brevet. Det fanns ett tredje alternativ om man inte ville göra någon plikt alls för staten, att bli vapenvägrare och som normalt innebar några månader i fängelse.

Militärtjänst eller inte, själva beslutet är vitt eller svart. Men verkligheten är så mycket mer komplicerad. Jag vill med denna berättelse absolut inte säga att du som valde traditionell militärtjänst gjorde fel. Men för mig var det rätt att välja vapenfritt.

Så småningom kallades jag till förhör i Växjö. En person ställde frågor och förhörde mig om varför jag inte ville bära vapen. Jag tror jag fick en chans att granska förhörsprotokollet innan beslut togs. Beslutet blev att jag beviljades vapenfri tjänst.

Det fanns ett antal organisationer att söka till för att genomföra VTP-tjänstgöringen. Jag sökte och kom till organisationen SKU, Sveriges Kristna Ungdomsråd.

När jag satte mig på tåget till Stockholm för inryckningen var två gamla SMU-bekanta (Svenska Missionsförbundets Ungdom) från distriktet, Peter och Gösta, också med på tåget. Inryckningen skedde i Jakobsbergs missionskyrka (väl?). Peter och Gösta blev placerade i Göteborg, Lövgärdet om jag minns rätt, men det var inget vi visste där vi satt på tåget. Fika serverades av folk från kyrkan. Innan inryckningen hade vi fått skicka in önskan vilken ort av cirka 5-10 man ville tjänstgöra i. Jag sökte Stockholm. Så efter fikat med mera där i Jakobsberg följde uppräkning person för person vart man hamnade. Jag fick beskedet att jag var placerad i Hallundakyrkan. Så blev det afton och vi bussades till Klubbensborg, Hägersten. Där vi bodde den första veckan efter inryckningen för vår utbildning, i Tornvillan. En riktigt varm augustivecka. Sedan följde två veckor på en kursgård i närheten av Frövi. Eller var det tvärtom, att det var två veckor på Klubbensborg.

Under tiden på Klubbensborg så spanade jag på T-banelinjerna var Hallunda låg. Trots många besök i Stockholm var det en helt obekant plats.

Efter ledig helg efter de tre veckornas utbildning var det så dags att ta mig till min förläggning. Tåg till Stockholm igen. SL gav ut två olika kartor som var billiga, en blå för Stockholm och en grön för hela sitt täckningsområde. Jag tog T-banan till Alby, jag tror jag tog rulltrappan upp till övre utgången, och säkert fick jag även om jag hade SL-kartan fråga någon innan jag hittade till min förläggning på Domarebacken 6, 2 tr.

Förläggningen var en fyra. Jag kom att bo i ett rum, Björn och Dan i ett rum och Johan och Urban i ett tredje. Kanske var jag först och la beslag på enkelrummet, jag minns inte. Björn och Dan kunde som jag minns det ha långa nattliga samtal på sin kammare. Sedan fanns det ett vardagsrum och kök.

Som vapenfri inom SKU hade man en stor frihet och ansvar. Eftersom vi fick ordna maten själva så fick vi matersättning utöver den vanliga dagpenningen. Dessutom fick vi ett lakansbidrag eftersom vi till skillnad från vanliga värnpliktiga behövde hålla oss med egna lakan.

Det här fotot är ett självporträtt från mitt rum i VTP-lägenheten. Det är taget i januari-februari 1984. Filmen är svartvit Agfapan 100. Jag har inte noterat, men troligen är det taget med systemkameran Chinon CE-4.

Fötöljen jag sitter i liksom bordet är mina egna, liksom kassettdäcket av fabrikat Technics och lurarna som hänger på lampan. Nortera också glasburken framför kassettdäcket som är ett doftljus. Ett grönt doftljus, möjligen var det äppledoft. Duken under ljuset är en souvenir från någon radiostation vid DX-ing, jag tror den är från Polen eller annars från Baltikum (som då tillhörde Sovjetunionen). Lampan och mattan tillhör förläggningen. Den illgröna fåtöljen och rullbordet köptes många år tidigare på IKEA i Älmhult. Jag tog upp dem som polletterat resgods med SJ. Jag tror det var Björn som hjälpte mig att bära hem dem från Centralen via tunnelbanan.

En bild berättar.

Henrik Hemrin
25 februari 2021

Write comment (0 Comments)