I år är det en hel del som får göra en del av sin skolverksamhet hemifrån - inte bara läxor utan också att intaga lärdomar hemifrån där det inte var tänkt så. Detta startade mina tankar som jag ska komma till här. Jag lämnar därför raskt all den problematiken för alla inblandade och funderar på annan distansundervisning.

2009-2010 läste jag 7,5 hp på Luleå Tekniska Universitet. Jag har aldrig satt foten på den skolan. Jag har heller aldrig träffat de jag gjorde flertal grupparbeten med. Det var helt enkelt en distanskurs som var planerad som sådan. En fantastisk möjlighet för studier. Det jag minns som mest bökigt var just grupparbetena. Men på det hela gick det bra.

Det jag egentligen tänkte skriva om när det gäller distanskurser är brevkurserna i tidevarven före datorerna, och då inte minst alla som studerat på Hermods. Företaget finns fortfarande. Min farbror läste stora delar av sin studentutbildning genom Hermods. Jag vet inte exakt, men att det måste varit på 1930-40-talen. Min far har berättat att kemikursen var lite trixig - hans bror gjorde kemiexperiementen hemma, fick köpa e-kolvar eller vad som behövdes och experimentera på kammaren. Men det var inte så lätt att göra experiment på egen hand. Kommunikationen på Hermodskurser med lärare var via brev. Jag vet inte om han kanske behövde göra viss examination med någon fysisk närvaro på något vis. Både min far och min mor har gått skrivmaskinskurs hos Hermods. I alla fall min far hade någon person på plats som kontrollerade hur han skrev vid examinationen. Min far hade en reseskrivmaskin som han skrev på. De är lite långsammare och sämre att skriva på än en riktig kontorsskrivmaskin. Hermods gav många en möjlighet att bilda sig på ett sätt som de inte skulle haft annars.

Har du något minne från korrespondansutbildning på Hermods?

Henrik Hemrin

21 december 2020

Write comment (0 Comments)

Bokomslag, Den farliga mångfalden. Om Sverigedemokraternas världsbild, av Håkan Holmberg

Skriften "Den farliga mångfalden - Om Sverigedemokraternas världsbild" är skriven av den liberale skribenten Håkan Holmberg. Den gavs ut 2017 av Arena idé tillsammans med Frisinnade klubben och är skriven på snabblästa 56 sidor. Skriften är gratis och kan laddas hem här hos Arena idé.

Författaren avled sommaren 2020 och det var i samband med dennes frånfälle som vännen GR tipsade om denna lilla bok. Nu kom mitt tillfälle att läsa den.

Jag har förmodligen vänner som röstar på Sverigedemokraterna och kanske också någon som är medlem. För egen del är min position klart och entydigt att det är ett parti jag inte alls känner samhörighet med och som jag känner oro inför. Denna skrift hjälper att sortera en del av orsakerna till min oro.

Boken är såpass kort att den inte ger någon djup bakgrund eller utläggning utan den är snabbläst och ger synpunkter och fakta inom ett antal områden att fundera kring. Boken arbetar bland annat med ett antal uttalanden i tal och skrift från några mer kända inom Sverigedemokraterna och dess närhet.

En tråd i skriften är om att judar (numera) kan tolereras att leva i Sverige enligt Sverigedemokraterna, för att de inte är så många. Muslimer skulle på samma vis kanske kunna tolereras om de inte var så många som de är. Samtidigt skriver han om att man kan inte vara det samtidigt som man är svensk; man kan inte vara både same och svensk, jude och svensk eller liknande. Man kan vara medborgare men man tillhör inte den svenska nationen. Då får man först sluta vara t ex same. Författaren arbetar också med en förändring som Sverigedemokraterna gjort att det inte är i första hand etnicitet som gör om man kan vara svensk eller inte, utan de har ändrat till kulturell identitet. Samtidigt talar de om essens, nedärvd essens. Författaren menar att "...står det klart att rasismen i detta ords traditionella mening lever vidare inom SD".

En annan tråd handlar om media och folkbilding och partiets problem när dessa är fria och kommer i konflikt med "nationella värden" och intressen. Fria åsikter är ett problem för Sverigedemokraterna.

Ett avslutande exempel på ämnen i boken är Sverigedemokraternas strävan att bli enda parti eller i alla fall det enda partiet som övriga får rätta sig efter.

Jag känner egentligen inte alls till författaren Håkan Holmberg. Förordsförfattarna Ingvar Carlsson (tidigare partiledare för S och statsminister) och Bengt Westberg (tidigare partiledare för Fp; nuvarande L) är desto mer kända för mig liksom efterskriften av journalisten Anders Mellbourn i egenskap av ordförande för Frisinnade klubben.

En kort och läsvärd skrift som berör ett antal områden där Sverigedemokraternas syn är värd att vara observant på.

Henrik Hemrin

12 december 2020

Write comment (0 Comments)

Bokens framsida: Frihet, av Jonathan Franzen

Under hösten har "Misstag har begåtts" poppat upp i mina tankar då och då.

Boken Frihet av Jonathan Franzen utkom 2010, och i svensk översättning 2011 på Brombergs förlag. Jag läste den för många år sedan.

Boken Frihet är en sådan där lite tjockare bok, en större episk berättelse, och var en mer omtalad bok på kultursidor och liknande när den kom. 540 sidor enligt min e-bok. Jag minns att den, som många "finare" böcker, stundom var lite tung, komplex och konstig för mig när jag läste den. Men jag tog mig igenom den.

Den handlar mycket om familjerelation, problem i relationen, svek, sorg, kärlek, förlåtelse, återförening, kaos och liknande. Boken handlar också om naturexploatering. Skrivet utifrån de fragment jag minns från läsningen för 5-10 år sedan och en snabb bläddring på datorn nu.

Formuleringen "Misstag har begåtts" finns faktiskt inte i boken. Det upptäcker jag nu när jag återvänder och kontrollerar. Däremot finns formuleringen "Det gjordes misstag" två gånger i undertitlar till större delar av boken. Ordet misstag återkommer många gånger (sökbarheten i digitala böcker är fantastisk fördel vid ett sådant här reflekterande).

För mig är misstag en central del i boken.

SO beskriver misstag som o­avsiktligt fel i handlande, tänkande o.d. Historiskt sedan 1530 till fornsv. mistaka ’ta miste; göra fel’ .

Och nog för att jag har gjort och fortsatt göra misstag. Liksom du, det är jag säker på. Misstag av olika slags natur och svårighetsgrad. Som berör mig själv eller andra, naturen eller relationer mellan människor.

Många misstag är förstås struntsaker. En del är allvarliga och andra däremellan. En del misstag är sådana man måste leva med. En del smärtsamma. Ibland går de att rätta till. Misstag är någon man kan lära sig av. Det är lätt att älta misstag. Man ska förstås inte ta lätt på besvärliga misstag. Men vi behöver inte sällan acceptera misstag, försonas med dem, förlåta misstagen. Både egnas och andras. Ibland kan det ta längre tid, samtal och handlingar kan behövas. Och ibland är det misstag som är mer oåterkalleliga. Vad som ska defineras som misstag respektive mer medvetna handlingar kan säkert diskuteras i en del fall. En del misstag är bäst att i olika varianter hantera tillsammans med andra. Andra misstag gör sig bäst att hantera och bearbeta på egen hand, kanske i samtal med Gud.

Jag tror att vi behöver ha en ödmjukhet över att vi själva och andra begår misstag. Det är den tanke jag bär med mig från den här boken, många år efter läsningen.

Henrik Hemrin

10 december 2020

Write comment (0 Comments)

Bokens framsida: God Jul En berättelse, av Jonas Karlsson 

Böcker jag läst: God Jul En berättelse

För några dagar sedan skrev TL på sin Fb om detta boktips. Eftersom hon är en klok och trevlig vän så följde jag hennes tips och lånade hem den (som e-bok) från biblioteket.

Boken är skriven av Jonas Karlsson och är från 2013. Den är relativt kort, min e-bok är på 115 sidor. Han har skrivit några fler böcker, men vad jag minns så har jag inte läst något av honom förut.

Boken är passande så här nu i dagarna mellan första och andra advent. Den är rolig, jag småler och fnittrar för mig själv när jag läser den. Och ibland kan jag skruva på mig av pinsamheterna. Den är lättläst. 

Boken utspelar sig i kontorsmiljö, i ett kommunalhus. Jag håller med TL om att jag kan känna igen mig även från den stora privata firma där jag tillbringat många dagar.

Medan jag läste boken så kom jag att tänka på PROPS, en projektstyrningsmodell som utvecklades på min firma. Någon sådan modell hade kanske behövts för att ro projektet i boken. Om projektet kom iland eller inte låter jag dig ta reda på själv. Man kan i alla fall läsa boken som en beskrivning av ett projektarbete, främst sedd från projektledningsvinkeln. Man kan också läsa boken som en ledarskapsbok. Med medarbetare som har integritet.

Först och främst är det helt enkelt en rolig bok att läsa ända till sista sidan med igenkänningsfaktor, åtminstone om man jobbat i kontorsmiljö i en större organisation.

Med ett leende:

Henrik Hemrin

5 december 2020

Write comment (0 Comments)

Som om ingenting har hänt

Där vandrar den runt

i sin svartvita dräkt

skvätter undan några löv med näbben

och undersöker vad som som finns därunder

tar några steg till och gör ny undersökning

går vidare, tittar upp, lyfter blicken och spanar runt omgivningen

Skatans vardag fortsätter som om ingenting har hänt

Henrik Hemrin

15 november 2020

Write comment (0 Comments)

Idag är det tacksägelsedagen i kyrkoåret. En dag med tacksamhet i fokus.

Drygt 12 minuter in i dagens radiogudstjänst spelas den här psalmen:

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på! Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag, som barn, väl ängslas då? Han som bär för mig en faders hjärta, han ju ger åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd. Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd. Morgondagens omsorg får jag spara, om än oviss syns min vandrings stig. "Som din dag, så skall din kraft ock vara", detta löftte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla blott vid dina löften, Herre kär, ej min tro och ej den tröst förspilla som i ordet mig förvarad är. Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer, taga ur din trogna faders hand blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land.

Psalmen är sådär 150 år gammal. Från en tid när de flesta mediciner och behandlingar vi har idag inte fanns. Det fanns inte elektricitet, radio eller bilar. På sina sätt en annorlunda tid än min stund på jorden. Men ändå med likheter. Med sina 150 år binder den mig samman med flera generationer som haft sin stund före mig.

Henrik Hemrin

11 oktober 2020

Write comment (0 Comments)

I förrgår hölls den första debatten inför presidentvalet i USA mellan kandidaterna Donald Trump och Joe Biden, under ledning av Chris Wallace från Fox News.

Mycket sas och mycket kan sägas om debatten.

Jag ska reflektera över ett par saker. Reflekterat utifrån mitt minne av debatten och min lekmannasynvinkel. 

När klimatförändringar debatterades så var skogsbränderna i Kalifornien uppe. På frågan om det det kan kopplas till klimatpåverkan svarade Trump att det kan det göras till viss mån. Men han talade också om skogsvården, och bristen på skogsvård i Kalifornien som orsak till de stora bränderna. Det vill säga allt löv och annat "skräp" som ligger kvar i skogarna. Han talade om att i Europa, jag förstod som vissa länder eller stora delar, där har bedriver man skogsskötsel. 

Jag har som en liten skogsägare i Sverige viss kunskap och kompetens i ämnet skogsskötsel. I de samlingar, webbkurser, broschyrer, tidningar och så vidare från Skogsstyrelsen, skogsägarförening, skogsbolag med mera så känner jag inte till att det bedrivs räfsning och liknande av skogarna. Säkert av skogspartier som är av parknatur liksom kanske ängsmarker med skog. Men inte i skogarna generellt. Och jag har då aldrig vandrat runt i skogarna och räfsat ihop lövet. Nu är det visserligen till stor del barrskog i mina trakter, men lövskog finns också absolut. Nu vet jag ju inte vilka delar av Europa som Trump kände till att det bedrivs den typen av skogsskötsel. Men ändå kan jag svårligen tro att det skulle ske i någon större omfattning i Europas skogar. Om jag minns rätt, så talade han också i liknande termer vid förra årets skogsbränder i Kalifornien, och då att detta med räfsa skogar skulle han fått från att det görs i Finland - men här kan mitt minne svika. 

Min andra fundering är från bland det sista som avhandlades i debatten. Det handlar om Trumps oro för att valsedlar som poströstas inte ska hanteras på ett korrekt vis. Om det nu handlar om att poströster inte kommer fram, eller att det inte är kontroll över att rösterna kommer från röstberättigade, och andra andra aspekter man kan tänka sig. Jag använder termen poströstning, även om jag inte vet hur den röstningen går till i USA jämfört med Sverige. Och jag tror det är olika i olika delstater. 

I en demokrati är det viktigt att så många röstberättigade som möjligt har möjlighet att rösta. Generellt är det önskvärt att många också använder sin rösträtt, men i en demokrati är det också en rättighet att avstå från att rösta. För att bereda så många som möjligt möjlighet att rösta är det rimligt att det finns olika metoder att rösta. Såsom poströstning i förväg. Självklart är det i en demokrati viktigt att röstningen sker på ett säkert sätt och att varje röstberättigad kan rösta utifrån sin egen vilja utan påtryckning eller normat sett inte behöva avslöja för någon annan. 

Om Trump är genuint oroad för att poströstningen är rättsosäker, då bör den rimliga hållningen vara att arbeta för att förändra de osäkra momenten så att det blir säkrare. Inte att ta bort poströstningsmetoden, eller än värre som i debatten ungefär vi får se efteråt hur rättssäker poströstningen blev. Han har varit president i snart fyra år. Även om besluten i hur röstningsmetoderna må hanteras i stora delar av respektive delstat, så visst borde han från federal nivå ha haft möjlighet att arbeta för att göra poströstning mer säker. 

Avlsutningsvis påminner jag om att USA är en demokrati. Detta var en debatt mellan presidentkandidater i ett land där valet genomförs på ett demokratiskt vis. Det finns andra presidenter, kungar och regeringar som leder länder i världen där det inte är en öppen debatt med demokratiskt val; antingen inte val alls eller som inte sker ärligt, öppet och demokratiskt. 

Henrik Hemrin

1 oktober 2020

Write comment (1 Comment)

Träslev [foto: Henrik Hemrin]

Denna träslev är ett bruksföremål som verkligen brukats och ännu är den inte förbrukad. Den har rört om i många havregrynsgrötsgrytor och slevat upp gröten i tallrikar för att inmundigas. Ja, andra maträtter har den också brukats för.

Kortänden av skålningen är avfasad. Det gör att man kommer åt att röra i botten av grytan, liksom få med mer när man skrapar ur grytan.

Intressant att notera är också att den inte är symmetrisk längs centrumlinjen. Det tror jag inte är en slump att det bara blivit så. Utan jag tror det är för att det ska bli lättare att skapa ur på kanten av grytan genom att övre sidan (nedre bilden) är rakare liksom mer utstående från skaftet. Vad tror du?

Ett enkelt bruksföremål som konstruerats med eftertanke för sitt syfte. Och som håller så länge. Och när det är förbrukat går det enkelt att slänga ut för att förmultas eller som en pinne på brasan.

Träslev [foto: Henrik Hemrin]

Henrik Hemrin

26 september 2020

Write comment (1 Comment)

 Det är detta exemplar av Panasonic bärbara kassettbandspelare och radio som nämns i artikeln [foto: Henrik Hemrin]

Det här är en fristående fortsättning på Thorn in my side om personligt minne där jag associerar något med något som till exempel musik med en speciell händelse eller plats. En association som är relevant för mig men inte alls för någon annan. Thorn in my side för mig till biblioteket på Huddinge sjukhus (på den tiden när Huddinge sjukhus var ett eget sjukhus i Huddinge och Karolinska sjukhuset var ett annat sjukhus i Solna).

När jag vandrar vidare i tankarna från Thorn in my side på Huddinge sjukhus så kommer jag till en annan LP-skiva: Björn Afzelius & Mikael Wiehe. Skivans namn är alltså kort och gott detsamma som huvudartisterna på skivan. Den släpptes medan jag var inlagd på sjukhuset och kom alltså också ut 1986.

Jag låg ett par våningar upp där på Huddinge sjukhus. Ett sjukhus med långa och raka gångar. Gick man stora gången genom centralhallen, så var det vänster och vänster igen några våningar upp som jag bodde. På en neurologavdelning. Jag bodde i det första eller i vart fall ett av de första rummen på höger sida, och min säng var den första till höger. Det var en sal med fyra platser även om det ibland var en extrasäng längst fram i mitten. De som kunde skulle bädda sin säng själv. Jag gjorde väl det de flesta dagarna, men ibland var det tungt att orka.

En liten bit längre fram i korridoren, på vänster sida, fanns ett litet rum. Jag minns inte vad det egentligen var till för, kanske det var ett förråd. Det är till detta rum jag kopplar denna skiva. I detta rum så tappade man mig på ryggmärgsvätska åtskilliga gånger. En altivitet som för övrigt forsatte när jag en tid senare flyttades till Karolinska sjukhuset i Solna. Några gånger var det väl analys av vätskan, men de flesta gångerna var det för att kolla trycket och ofta tappa ut en del av ryggmärgsvätskan för att få ner trycket till en lagom nivå.

När detta utfördes så låg på sidan på en brits, ihopkrupen så att det var lättare att komma in med nålen mellan kotorna. Kan det vara typ 5-6 kotan som var lämplig? Det fanns olika strategi mellan läkare; antingen en lite grövre nål med en bedövningsnål innan. Eller en lite tunnare nål och utan bedövning med tanken att bedövningsnålen i sig känns. Inne i ryggmärgskanalen så hänger nervtrådar fritt i vätskan. När nålen stacks in så kunde den komma emot en nerv. Det var en lite läskig känsla, för plöstligt kan då foten sparka till om det är den nervtråden som nålen träffar innan tråden slank undan. Men oftast så träffade inte nålen någon nervtråd. När trycket var för högt så droppade de ut vätska så sakteliga. Jag kunde alltså ligga där en god stund, minnet bleknar om det kan ha varit en kvart-halvtimme. Efter en ryggmärgstappning ska man ligga i sängen ett par timmar utan att lyfta huvudet, på magen eller möjligen lätt på sidan. Det var inte ovanligt att det var någon måltid i samband med detta, och det gav onekligen ett annat perspektiv på maten. Jag minns också att ofta, kanske mest på Karolinska Solna, att dessa timmar sammanföll med besök.

Det fanns alltså tid att småprata med läkaren eller sköterskan medan ryggmärgsvätskan droppade på. Och det måste nog varit under en sådan stund, hopkrupen med nålen i ryggen, som vi pratade om den nya Afzelius-Wiehe-skivan som just kommit ut. Jag är inte säker på om jag ännu hade hört skivan vid tillfället som format min minnesbild, jag tror det kan vara så att jag ännu såg fram att få spisa den.

Jag fick den som jag minns både som LP och köpe-kassett. Minst en av dem inköpt på Carlessons Musikhandel i Växjö (med reservation för stavningen). Medan jag låg på sjukhuset köpte mina föräldrar mig en sådan där poppis bärbar kassettbandspelare och med radio, i mitt fall en Panasonic (den på bilden ovan). En sådan där spelare som Sony var marknadsledande på och sålde med namnet Walkman.

Visst är det lite konstigt att man, jag i detta fall, fortfarande efter 34 år kopplar ihop en skiva som kom ut hösten 1986 med en speciell plats och händelse? Hjärnan är fantastisk. Och det här med associationer, det är ett sätt man aktivt kan använda för att minnas något.

För att fortsätta några rader till, så en annan sak jag spelade på min bandspelare under sjukhustiden var gudstjänstkassetter från Hallundakyrkan, numera Equmeniakyrkan Hallunda. Jag minns inte vem eller vilka av de som besökte mig som tog med banden. Men det var ett fint sätt att följa med lite i vardagslivet (söndagslivet) utanför sjukhuset. Och det var spännande med den lilla snutten av bandinspelning som pågick minuten efter att gudstjänsten slutat och sorlet steg i kyrkan. Att då känna igen en del röster och skratt från gudstjänstdeltagarna var gott.

Jag passar på att säga tack till alla som på olika vis brydde sig om mig under den sjukdomstiden.

Henrik Hemrin

23 september 2020

Write comment (0 Comments)

Tidigare idag spelade radion låten Thorn in my side med Eurythmics.

Och vips, så har jag förflyttat mig till biblioteket på Huddinge sjukhus. Jag "bodde" på sjukhuset när skivan var rätt ny. I biblioteket kunde man lyssna på skivor. Ni vet, man fick låna hörlurar, sitta i en lyssningsfåtölj, plugga in lurarna och personalen sätter på skivan.

Biblioteket låg (ligger?) långt fram på vänster sida i huvudgången på entréplanet, nästan i slutet av den långa raka gången. Jag bodde några våningar uppåt där framme, till vänster och vänster igen (om minnet inte sviker).

Det var på den tiden det gällde att ha många enkronor så man kunde ringa från mynttelefonen som fanns i diverse korridorer, och så hade de en mobil telefon de kunde dra in till sängen - mynttelefon det med tror jag. Mobil, det betyder att telefonen var monterad på en ställning med hjul och en ganska lång telefonsladd så de kunde plugga in telefonen på telefonnätet. Men, visst var den mobil. Nåja, det var en utvikning.

Jag kollar på Wikipedia, och ser att LPn Revenge, där låten ingår, kom ut juni 1986. Så det stämmer att skivan var sprillans ny.

Annie Lennox med sin kortklippta ljushåriga frisyr. Inte helt olik den som Marie Fredriksson hade under en tid med Roxette. Tycker jag. För övrigt minns jag, långt senare, från någon av de guidade stadsvandringar jag gått i London att guiden pekade ut ett hus där Annie (jag tror inte det var den andra duohalvan David Stewarts hus) bodde eller hade bott i. Jag försöker rannsaka mitt minne om det var i Little Venice eller Camden; i London alltså. Det går säkert att hitta på nätet, men det är inte lika kul som att söka i minnet.

Det är fascinerande, hur viss musik, ord, platser och så vidare kan ha så starka associationer till något. Något man inte alls hade tänkt att tänka på, plötsligt bara poppar upp i hjärnans vindlande gångar. Och detta minne är alltså från snart 34 år tillbaka i tiden.

Henrik Hemrin

1 september 2020

Write comment (0 Comments)