Den blå färgen. Isflak i förgrunden. Lite vass och så öppet vatten. Ekerö med Ekerö kyrka i bakgrunden. Jag står vid badplatsen nedanför Norsborgs herrgård. Eftersom fartyg går i leden så är det aldrig möjligt att vandra på isen över till Ekerö. Så nära men ändå så långt borta. Hemglassbilens kan här höras när den trutteluttar ut sin framfart på Ekerö. Numera är det ändå lite närmare. Sedan ganska många år finns det en bilfärja över till Ekerö från Slagsta som gör det möjligt att ta sig över på ett enkelt vis utan att behöva åka hela vägen in till storstan och ut igen på andra sidan.
När jag suttit och tittat på mitt nytagna fotografi Kanalen i den blå timmen så har jag kommit att tänka på den här fotopromenaden. Det var en vinterdag, ganska kall, och min första digitala systemkamera var ganska ny. Jag gick ner mot Mälaren för att fotografera. Det var den 3 februari 2007 och just den här bilden togs ungefär klockan fyra på eftermiddagen.
Kameran jag använde var Nikon D50 och på den här bilden sitter det ett prisvärt Nikkor-objektiv med bra egenskaper; 50 mm f/1.8. På denna fotografiska promenad hade jag också med mig ett annat riktigt fint objektiv: Tamron 90 mm macro. Inget av dessa objektiv kan kanske inte matcha egenskaperna hos de nyaste kamerahusen. Men för min D50 och en aning nyare D90, och min amatörnivå, så är objektiven utmärkta även idag.
Jag kom att tänka på det här tillfället eftersom att, förutom att det också är vinter, att bägge fotografierna har vatten i fokus som har en blå ton. Här är vattnet mestadels fruset.
Det här området runt Norsborgs vattenverk och herrgården; jag vet inte hur många gånger jag har promenerat, funderat, filosoferat, betraktat och sprungit här!
Fotodetaljer:
Fotograferat med Nikon D50 i raw-format, Nikon NEF format, den 3 februari 2007 vid 16-tiden. Objektivet är Nikkor 50 mm f/1.8D AF. Fotot är taget på 1/60s, f/6.3 och ISO 200. Det är framkallat i Corel AfterShot Pro 3. Jag har vid framkallningen tagit fram högdager, ökat kontrast, mättnad, "vibrance" och "hue".
Henrik Hemrin
28 januari 2021
- Uppgifter
- Kategori: Wisdom - Vishet
En väg i skogen. Ett bilspår tur och retur. Vägen i bildens riktning leder till en vändplats. Detta fotografi är taget en kvart tidigare och ett hundratal meter från fotografiet i Kanalen i den blå timmen. Denna berättelse är en lös fristående fortsättning.
Om kanalens första spadtag togs på 1800-talet så är denna väg av ett betydligare nyare datum; 1980-talet eller däromkring. Byggd snarare med maskinkraft än muskelkraft. Mer eller mindre i samma stäckning har det förut funnits skogs- och jordbruksvägar från förr. Numera, tills vidare, idkas inget jordbruk på denna mark utan skogen har fått breda ut sig också över den tidigare jordbruksmarken. Vägen är byggd för att tjäna behovet för skogsbruket av idag.
När just den här jorden senast brukades, då var det människors och hästars muskelkraft som gällde, kanske också någon oxe. Under en tid när bilvagn, alltså en vagn som rullade med gamla bildäck var stort.
Många av de små åkrarna och ängarna i Småland där människor svettades, slet och levde av är inget man kan leva av i dagens tid, om man vill ha en levnadsstandard och levnadsstil som något liknar det idag normala.
Utifrån vad jag förstår som aldrig varit bonde utan mest suttit vid ett skrivbord som arbetsplats.
Skogen ger syre, det är en kolsänka och är en plats för en mängd djur och växter. Man kan absolut diskutera skogsbruk kontra obrukad skog, hur avverkning ska ske, trädslag och hur de ska blandas både för rekreation, biologisk mångfald, bruk och vad som är lämpligt på grund av klimatförändring med mera.
Om man arbetar med någon form av skogsbruk är det svindlande att tänka att ofta är det nästa generations människor som är den som får skörda den föregående generationens sådd.
Den här skogsvägen är ofta som vid detta tillfälle en plats av stillhet. Ibland kan omgivningen höras, från vägtrafik, människor, maskiner och djur i byn. Samtidigt känns det som mitt i skogen. Skogens djur och vindens brus i träden kan förstås också höras. Det är ingen genomfartstrafik på denna väg som har en ände. Och ingen eller tveksam mobilteckning, lite beroende på operatör, man får räkna med att mobilen är obrukbar här.
Visst är det avstressande att vila blicken på den här bilden. Liksom det är att vandra på vägen.
Fotodetaljer:
Detta foto är taget tidigare i vinter. Det är taget när solens sista varma strålar för denna dag kan skönjas över trädtopparna i västlig riktning. Det var väl några minusgrader om jag minns rätt.
Fotot är taget i raw-format, Nikon NEF-format, och framkallad i Corel AfterShot Pro 3. Jag har samtidigt dragit i några av "spakarna"; färgtemperatur, exponering, högdager och omfång, kontrast, mättnad och "vibrance". Detta bland annat för att återfå lite av himlens nyanser inklusive framhäva solstrålarna. Jag har också ökat skärpningen och gjort en linskorrigering. Fotot taget med Nikon D90, objektiv Nikkor 18-55 F/3.5-5.6G ED AF-S DX Zoom. Taget vid 55 mm, f/5.6, 1/40 s, ISO 250, på fri hand.
Henrik Hemrin
26 januari 2021
- Uppgifter
- Kategori: Wisdom - Vishet
Kanalen grävdes för att dika ut och torrlägga mossar.
Artikeln "Dikning av frostförande myr - Tagels marker" av Lars Kardell och införd i "Värendsbygder 2017", talar om ett sammanträde år 1900 mellan intressenterna i frostförande mossar; Tagels Säteri samt några gårdar i Agnaryds by. 1903 beviljades ett statsbidrag för sådan dikning. Det fanns alltså ett mål att lindra frostländigheten genom torrläggning. Som jag förstår artikelförfattaren är forskningsläget även idag inte klart om hur utdikning hjälper mot frostklimat eller inte. Utdikningen möjliggjorde som jag förstår att odla upp mossmarken, för gröda, bete såväl som beskogning.
Jag tänkte först att kanalen också bör ha grävts i samband med dikningen som fick bidrag 1903. Men när jag läser artikeln "Johan Fenander" av Knut Ericsson och Ingemar Fenander i "Boken om Slätthög och Mistelås" (utgiven 1995, sid 442) så står där "I slutet av 1800-talet stod han [Johan Fenander] som föregångsman och aktivt medverkade i det stora mossodlingsprojekt, som torrlade och gjorde sankmarkerna väster om Agnaryd till odlingsbar mark. Då grävdes också den långa kanalen från Agnasjön till ägorna mot Mexarp." Det är helt klart denna kanal.
Så om dateringen i artikeln om Fenander stämmer så var det kanske helt enkelt så att sammanträdet och bidragen på 1900-talet var en utvidgning av mossutdikningen i området.
Lite senare, jag tror flera årtionden in på 1900-talet, så djupades kanalen kraftigt och bland annat större ett sprängningsarbete behövdes på något parti av sträckningen. Sedan har den rensats några gånger. Nu tror jag, uppskattat från mitt minne, att det är ett 40-tal år sedan senaste rensningen.
När jag nu står på en bro över kanalen och tar fotografiet så förnimmer jag en dyig, mossig, växtförruttnande doft från vattnet. Man skulle kunna kalla det lukt eller svag stank, men jag förhåller mig till det som en doft. Från början var det här en träbro, men sedan länge består den av två stora cementrör och fyllnadsmassa, eventuellt gjordes denna nya bro i samband med den stora fördjupningen av kanalen. Den är ganska igenväxt nu jämfört med senaste rensningen. Men än flödar det rejält med vatten genom kanalen.
Går man ut i skogen i närheten av kanalen så hittar man mängder av diken från Johan Fenanders utdikningsarbete.
Kanalen när den först byggdes minner om människors strävan och slitsamma arbete med enkla medel. Den minner om en tid när träden fälldes med handkraft, jorden brukades med dragdjur och mänsklig kraft, dassen var utomhus och elektriskt ljus fanns ännu inte.
Fotodetaljer:
Det här fotografiet är taget tidigare i vinter under timmen före solens nedgång. En tid på dygnet som ibland kallas blå timmen eftersom det ljuset får en viss blå ton.
Fotot är taget i raw-format, Nikon NEF-format, och framkallad i Corel AfterShot Pro 3. Jag har samtidigt dragit i några av "spakarna"; mörkat exponeringen, ökat mättnad och "vibrance" för att något mer framhäva den blå timmens mystik. Jag behållt färgtemperaturen 5798 Kelvin från fotograferingstillfället. Jag har också ökat skärpningen och gjort en linskorrigering. Fotot taget med Nikon D90, objektiv Nikkor 18-55 F/3.5-5.6G ED AF-S DX Zoom. Taget vid 18 mm, f/3.5, 1/20 s och ISO 250, på fri hand.
Henrik Hemrin
20 januari 2021 och uppdaterad 22 januari (och smärre korrigeringar senare)
- Uppgifter
- Kategori: Wisdom - Vishet
Några dagar före jul, traditionsenligt, utkom Norra Allbo Hembygdsförenings årsbok Värendsbygder 2020. Som vanligt tryckt av Lindströms tryckeri i Alvesta på ett relativt blankt papper som ger även små bilder hygglig skärpa. Årets årsbok var något tunnare än förra året och innehöll elva artiklar av elva olika författare. Och som vanligt lite olika tidsepoker, och skildringar av platser, aktiviteter och personer i god blandning.
Jag har aldrig bott i Norra Allbo, men väl mina föräldrar som är födda och uppväxta på platser inom Norra Allbo. Några släktingar förekom i boken i ord respektive bild, och det är alltid roligt och ger en lite närmare känsla.
Mina favoritartiklar i år var nog om handeln i Moheda (Moheda handel firar 400 år av Niclas Stenberg) och en levnadsteckning som sträcker sig över ett sekel med början 1914 (Siri - en kvinnas liv genom hundra år av Sara Ponn).
Som alltid tycker jag Värendsbygder är intressant att läsa från början till slut. Vissa år är vissa artiklar mindre roliga, och till exempel vissa partier med för mig okända personer (men som förstås kan vara relevant som dokumentation) kan skumläsas översiktligt. Det var även i år en trevlig årsbok att läsa en bit nu och då under juletid.
Henrik Hemrin
6 januari 2021
- Uppgifter
- Kategori: Wisdom - Vishet
Det här med trädgårdsskötsel är något som jag inte är speciellt bra på. Det hindrar dock inte mig varken att utföra det eller skriva om det. Du som kan, får gärna le och skratta åt mig. Eller tala om för mig vad som är galet och varför.
Bilden ovanför är löv ovanpå ett trädgårdsland. En gång i tiden var det ett välvårdat land. Men på senare år när jag är inblandad i att sköta om landet är det i ett annat läge. Nu består landet fortfarande av en del planerade växter men också markant inslag av oplanerade växter liksom gräs och andra gräslik växtlighet. Vem är väl jag att avgöra vad som är vad?
Nu har jag ju läst att det är bra med ängslika områden för bättre biologisk mångfald. Så numera är alltså det nästan ounderhållna landet en liten trädgårdsäng som är planerat ovårdat. Jag slådde den (med kantsax) under senare delen av sommaren i somras. Under våren och sommaren såg jag fjärilar, randiga insekter med mera på trädgårdsängen.
Så kom då hösten och löven föll. Förra året körde jag taktiken att räfsa oxelns löv i en ring under den och detsamma med respektive äppelträd liksom att buskarna fick sitt. Frampå vårkanten räfsade jag ihop och körde iväg. Kanske jag väntade lite för länge runt oxeln, men gräset tog sig förstås efter ett tag.
Vitsen med att jag inte räfsade upp var tvåfald; att skjuta upp bortforslandet tills jag hade bättre tid samt att en del av näringen i löven skulle återföras till myllan.
Så var det dags för årets höst.
Först hade jag en plan att mala sönder löv med gräsklipparen och låta dem ligga kvar på gräsmattan. Jag prövade, men det funkade inte med den handdrivna cylinderklipparen: löven flög hela rakt igenom gräsklipparen. Kanske det fungerat bättre med en rotorklippare.
Därmed blev planen att kopiera förra årets med viss vidareutveckling.
Det nya är att en del av löven från oxeln har jag flyttat och lagt som ett täcke av löv på trädgårdslandet, trädgårdsängen alltså. Tanken är att det ska ge lite extra näring inför nästa säsong. Kanske det också kan omvandla lite gräs till jord och kanske det kan kväva en del tidigt ogräs och ge mer liv åt andra växter. Någon gång under våren ska jag ta bort löven.
Lövmängden runt oxeln är rätt rejäl. Det skulle kanske kunna räcka för en igelkottes vintervila. Men annars tror jag det kan vara skoj för skator och andra fåglar att böka runt bland löven för att leta godsaker.
Och de andra träden och buskarna har sina löv hos sig under vintern.
Jag noterar att gräsmattan inte blev så noga räfsad. Spridda löv är kvar.
Jag tänker att lövstrategin är lite som hängmattestrategin för att spara i fonder och aktier: det kan vara lika bra eller bättre att låta tiden arbeta och själv inte överarbeta.
Kanske det kommer rapporter om spaningar från lövhögarna längre fram i vinter och i vår.
Gott nytt år!
Henrik Hemrin
31 december 2020
- Uppgifter
- Kategori: Wisdom - Vishet
Någon har någonstans blåst upp en grön ballong.
Den vindiga vinden har fört den någon annanstans.
För en stund är någon annanstans i hörnet av ett staket.
Kanske blir den kvar där, kanske vinden kan lirka loss den för vidare färd någon annanstans.
Henrik Hemrin
27 december 2020
- Uppgifter
- Kategori: Wisdom - Vishet
I år är det en hel del som får göra en del av sin skolverksamhet hemifrån - inte bara läxor utan också att intaga lärdomar hemifrån där det inte var tänkt så. Detta startade mina tankar som jag ska komma till här. Jag lämnar därför raskt all den problematiken för alla inblandade och funderar på annan distansundervisning.
2009-2010 läste jag 7,5 hp på Luleå Tekniska Universitet. Jag har aldrig satt foten på den skolan. Jag har heller aldrig träffat de jag gjorde flertal grupparbeten med. Det var helt enkelt en distanskurs som var planerad som sådan. En fantastisk möjlighet för studier. Det jag minns som mest bökigt var just grupparbetena. Men på det hela gick det bra.
Det jag egentligen tänkte skriva om när det gäller distanskurser är brevkurserna i tidevarven före datorerna, och då inte minst alla som studerat på Hermods. Företaget finns fortfarande. Min farbror läste stora delar av sin studentutbildning genom Hermods. Jag vet inte exakt, men att det måste varit på 1930-40-talen. Min far har berättat att kemikursen var lite trixig - hans bror gjorde kemiexperiementen hemma, fick köpa e-kolvar eller vad som behövdes och experimentera på kammaren. Men det var inte så lätt att göra experiment på egen hand. Kommunikationen på Hermodskurser med lärare var via brev. Jag vet inte om han kanske behövde göra viss examination med någon fysisk närvaro på något vis. Både min far och min mor har gått skrivmaskinskurs hos Hermods. I alla fall min far hade någon person på plats som kontrollerade hur han skrev vid examinationen. Min far hade en reseskrivmaskin som han skrev på. De är lite långsammare och sämre att skriva på än en riktig kontorsskrivmaskin. Hermods gav många en möjlighet att bilda sig på ett sätt som de inte skulle haft annars.
Har du något minne från korrespondansutbildning på Hermods?
Henrik Hemrin
21 december 2020
- Uppgifter
- Kategori: Wisdom - Vishet
Skriften "Den farliga mångfalden - Om Sverigedemokraternas världsbild" är skriven av den liberale skribenten Håkan Holmberg. Den gavs ut 2017 av Arena idé tillsammans med Frisinnade klubben och är skriven på snabblästa 56 sidor. Skriften är gratis och kan laddas hem här hos Arena idé.
Författaren avled sommaren 2020 och det var i samband med dennes frånfälle som vännen GR tipsade om denna lilla bok. Nu kom mitt tillfälle att läsa den.
Jag har förmodligen vänner som röstar på Sverigedemokraterna och kanske också någon som är medlem. För egen del är min position klart och entydigt att det är ett parti jag inte alls känner samhörighet med och som jag känner oro inför. Denna skrift hjälper att sortera en del av orsakerna till min oro.
Boken är såpass kort att den inte ger någon djup bakgrund eller utläggning utan den är snabbläst och ger synpunkter och fakta inom ett antal områden att fundera kring. Boken arbetar bland annat med ett antal uttalanden i tal och skrift från några mer kända inom Sverigedemokraterna och dess närhet.
En tråd i skriften är om att judar (numera) kan tolereras att leva i Sverige enligt Sverigedemokraterna, för att de inte är så många. Muslimer skulle på samma vis kanske kunna tolereras om de inte var så många som de är. Samtidigt skriver han om att man kan inte vara det samtidigt som man är svensk; man kan inte vara både same och svensk, jude och svensk eller liknande. Man kan vara medborgare men man tillhör inte den svenska nationen. Då får man först sluta vara t ex same. Författaren arbetar också med en förändring som Sverigedemokraterna gjort att det inte är i första hand etnicitet som gör om man kan vara svensk eller inte, utan de har ändrat till kulturell identitet. Samtidigt talar de om essens, nedärvd essens. Författaren menar att "...står det klart att rasismen i detta ords traditionella mening lever vidare inom SD".
En annan tråd handlar om media och folkbilding och partiets problem när dessa är fria och kommer i konflikt med "nationella värden" och intressen. Fria åsikter är ett problem för Sverigedemokraterna.
Ett avslutande exempel på ämnen i boken är Sverigedemokraternas strävan att bli enda parti eller i alla fall det enda partiet som övriga får rätta sig efter.
Jag känner egentligen inte alls till författaren Håkan Holmberg. Förordsförfattarna Ingvar Carlsson (tidigare partiledare för S och statsminister) och Bengt Westberg (tidigare partiledare för Fp; nuvarande L) är desto mer kända för mig liksom efterskriften av journalisten Anders Mellbourn i egenskap av ordförande för Frisinnade klubben.
En kort och läsvärd skrift som berör ett antal områden där Sverigedemokraternas syn är värd att vara observant på.
Henrik Hemrin
12 december 2020
- Uppgifter
- Kategori: Wisdom - Vishet
Under hösten har "Misstag har begåtts" poppat upp i mina tankar då och då.
Boken Frihet av Jonathan Franzen utkom 2010, och i svensk översättning 2011 på Brombergs förlag. Jag läste den för många år sedan.
Boken Frihet är en sådan där lite tjockare bok, en större episk berättelse, och var en mer omtalad bok på kultursidor och liknande när den kom. 540 sidor enligt min e-bok. Jag minns att den, som många "finare" böcker, stundom var lite tung, komplex och konstig för mig när jag läste den. Men jag tog mig igenom den.
Den handlar mycket om familjerelation, problem i relationen, svek, sorg, kärlek, förlåtelse, återförening, kaos och liknande. Boken handlar också om naturexploatering. Skrivet utifrån de fragment jag minns från läsningen för 5-10 år sedan och en snabb bläddring på datorn nu.
Formuleringen "Misstag har begåtts" finns faktiskt inte i boken. Det upptäcker jag nu när jag återvänder och kontrollerar. Däremot finns formuleringen "Det gjordes misstag" två gånger i undertitlar till större delar av boken. Ordet misstag återkommer många gånger (sökbarheten i digitala böcker är fantastisk fördel vid ett sådant här reflekterande).
För mig är misstag en central del i boken.
SO beskriver misstag som oavsiktligt fel i handlande, tänkande o.d. Historiskt sedan 1530 till fornsv. mistaka ’ta miste; göra fel’ .
Och nog för att jag har gjort och fortsatt göra misstag. Liksom du, det är jag säker på. Misstag av olika slags natur och svårighetsgrad. Som berör mig själv eller andra, naturen eller relationer mellan människor.
Många misstag är förstås struntsaker. En del är allvarliga och andra däremellan. En del misstag är sådana man måste leva med. En del smärtsamma. Ibland går de att rätta till. Misstag är någon man kan lära sig av. Det är lätt att älta misstag. Man ska förstås inte ta lätt på besvärliga misstag. Men vi behöver inte sällan acceptera misstag, försonas med dem, förlåta misstagen. Både egnas och andras. Ibland kan det ta längre tid, samtal och handlingar kan behövas. Och ibland är det misstag som är mer oåterkalleliga. Vad som ska defineras som misstag respektive mer medvetna handlingar kan säkert diskuteras i en del fall. En del misstag är bäst att i olika varianter hantera tillsammans med andra. Andra misstag gör sig bäst att hantera och bearbeta på egen hand, kanske i samtal med Gud.
Jag tror att vi behöver ha en ödmjukhet över att vi själva och andra begår misstag. Det är den tanke jag bär med mig från den här boken, många år efter läsningen.
Henrik Hemrin
10 december 2020
- Uppgifter
- Kategori: Wisdom - Vishet
Böcker jag läst: God Jul En berättelse
För några dagar sedan skrev TL på sin Fb om detta boktips. Eftersom hon är en klok och trevlig vän så följde jag hennes tips och lånade hem den (som e-bok) från biblioteket.
Boken är skriven av Jonas Karlsson och är från 2013. Den är relativt kort, min e-bok är på 115 sidor. Han har skrivit några fler böcker, men vad jag minns så har jag inte läst något av honom förut.
Boken är passande så här nu i dagarna mellan första och andra advent. Den är rolig, jag småler och fnittrar för mig själv när jag läser den. Och ibland kan jag skruva på mig av pinsamheterna. Den är lättläst.
Boken utspelar sig i kontorsmiljö, i ett kommunalhus. Jag håller med TL om att jag kan känna igen mig även från den stora privata firma där jag tillbringat många dagar.
Medan jag läste boken så kom jag att tänka på PROPS, en projektstyrningsmodell som utvecklades på min firma. Någon sådan modell hade kanske behövts för att ro projektet i boken. Om projektet kom iland eller inte låter jag dig ta reda på själv. Man kan i alla fall läsa boken som en beskrivning av ett projektarbete, främst sedd från projektledningsvinkeln. Man kan också läsa boken som en ledarskapsbok. Med medarbetare som har integritet.
Först och främst är det helt enkelt en rolig bok att läsa ända till sista sidan med igenkänningsfaktor, åtminstone om man jobbat i kontorsmiljö i en större organisation.
Med ett leende:
Henrik Hemrin
5 december 2020
- Uppgifter
- Kategori: Wisdom - Vishet