Slagsta. Skärvor ur Slagstas liv, seder och bruk.

Utgiven 2005 av Slagsta Gilles forskningssektion.

Det är spännande med böcker som ges ut av hembygdsföreningar och liknande! Den här boken är inget undantag. Jag läste boken mer eller mindre när den var nyutgiven, och nu har jag återvänt och läst den på från pärm till pärm.

Slagsta bildar Norra Botkyrka tillsammans med Fittja, Alby, Hallunda och Norsborg. Det är alltså en del av min hembygd. Nu är detta förort till Stockholm med mängder av invånare. Sista kapitlet i boken handlar om det nutida Slagsta, "nuvarande" Slagsta började byggas runt 1973. Det slår mig att den enda av de gamla byggnaderna från det gamla Slagsta som jag varit inne i är det som numera är Slagsta Motell.

Boken börjar en snabb historisk överblick av Slagsta med bland annat hällristningarna i Slagsta, som ligger där ett stenkast från E4:an.

Sedan kommer ett större kapitel om Slagsta gård och de markerna, berättelsen börjar på 12-1300-talen. Historien om Jack är lite djupare och spännande; han blir ägare 1816 och ägarskapet slutar med konkurs några år senare. Innan dess hade han bland annat tjänstgjort på Sveaborg. Intervjun av Bo Walther med Sven Lindkvist, son till sista förvaltaren, är en av berättelserna som levandegör den senare delen av Slagsta gård.

Nästa kapitel handlar om de två tegelbruken i Slagsta. Ett fanns också i Fittja. Jag har inte reflekterat förut över råmaterialet lera som behövs för att göra tegel. Det behövs naturligtvis i stora mängder. Och det fanns i Slagsta. Och jag tänker hur brytningen måste ha förändrat landskapet i Slagsta, lite som brytning av grustäkter har gjort på andra platser. Boken talar bland annat om att den togs upp från ängarna vid nuvarande Lavendelvägen och Timjanvägen, och att leran var 15 meter djup.

Det tredje fokuskapitlet handlar om Slagsta skolhem, som började med att Föreningen för Sinneslöa Barns Vård startade sin verksamhet i Slagsta 1911 efter flytt från Norrtullsgatan i Stockholm.

Intervjun med Nils Karlsson som bott på Slagstahemmet är lång, detaljrik och intressant. För mig personligen är det speciellt intressant när Nils berättar på sid 64: "Hon heter fröken Lagervall, Signe Lagervall, som var föreståndarinna där. Sen kände jag syster Eva och tant Ida." Och något senare berättar Nils vidare: "Jo jag var ute [i Slagsta] när fröken Fröstedt levde. Hon blev föreståndarinna efter fröken Lagervall 1931. Fröken Lagervall slutade när hon var 60 år. Nu är hon död. Hon dog 1962." Not: Boken stavar Lagervall, men när jag efterforskar i "Sveriges dödbok 1860-2017", så stavas hennes namn Signe Lagerwall.

Jag vet inte om "tant Ida" son Nils nämner är min fars faster Ida. Men det är högst troligt. Det var nämligen så att min fars faster Ida arbetade där i Slagsta och senare hos Lagerwall på söder. Min far känner väl till namnet "fröken Lagerwall", främst var det nog genom hans mor i kontakt med Ida.

Faster Ida växte upp på Krokagården i Agnaryd, Småland. De var många syskon och två av dem flyttade till Stockholm. Jag vet inte närmare när Ida flyttade och vad hon eventuellt gjorde innan hon började arbeta i Slagsta. När fröken Lagerwall gick i pension, om det var direkt eller lite senare, så följde Ida med och blev hembiträde eller dylikt hemma hos fröken Lagerwall i bostaden i närheten av Högalidskyrkan på Södermalm. Ida bodde sedan i slutet av sitt liv några kvarter bort hos Blomsterfonden på Ringvägen.

Jag träffade aldrig Ida, hon dog strax efter att jag föddes. Ett skåp som tillhört Ida kom till min farbror Sven och hans familj. Under andra halvan av 1980-talet flyttade de från sin bostad på Lidingö. Jag var och hälsade på där på Lidingö i tiden runt flytten. Jag har ett vagt minne att att det stora flyttlasset redan hade gått. Detta skåp, gissningsvis ursprungligen ett linneskåp, blev över. Min släkting Clarence var och hälsade på samtidigt på Lidingö. Jag minns inte om våra respektive föräldrar eller andra också var där vid detta tillfälle. Hur som helst, Clarence hade en stor bil så vi gjorde direkt en resa med skåpet hem till mig i Norsborg, och sedan åter till Lidingö. Clarence pappa växte för övrigt upp i Kexås liksom min far och farbror, där familjerna umgicks och hjälptes åt. Kexås är en grannby till Agnaryd.

Jag vet inte när, var och hur detta skåp kom i Idas ägo. Tveksamt, men kanske kom det från Agnaryd. Kanske mer troligt att det har varit i Slagsta, kanske Ida hade det i Slagsta. Jag tänker i alla fall att det kan ha stått i Slagsta en gång i tiden, innan det säkert har varit på Söder. I en annan tid, innan det nuvarade Norra Botkyrka byggdes. Cirka två kilometer från där det nu står hemma hos mig i Norsborg. Det är en spännande tanke för mig. Det är inte något märkvärdigt skåp men det känns i alla fall fint att återbruka en möbel som tidigare brukats åtminstone hemma hos två olika släktingar.

Jag kom till Norra Botkyrka 1983, en för mig helt ny plats (se Porträtt utan vapen). Det är spännande att veta att jag har en såpass nära släkting som farfars syster som bott, levt och promenerat runt i samma område som jag i Slagsta och de trakterna sådär ett halvsekel och mer därtill, innan jag kom dit. Hon har säkert varit nere vid Mälaren runt Slagstabadet liksom Slagsta gård. Inte otroligt besökt Botkyrka kyrka. Jag vet inte exakt var hon bodde, men gissningsvis i något av de rivna husen. Ida bodde i Slagsta för inte så länge sedan, men ändå en helt annan epok av Slagstas historia.

Henrik Hemrin
13 mars 2021

Kontaktinformation

Kategori: Wisdom - Vishet

Publicerad 13 mars 2021

Senast uppdaterad 13 mars 2021

• Böcker - Books
• Nostalgi - Flagnande minnen

Är det underhållande att underhålla det som inte skulle behöva underhållas?

De senaste 10-15 åren har flera kontorsbyggnader i Kista fått målarfärg eller någon beläggning som även döljer teglets struktur. Oftast i någon ljus färg. Jag har sett samma på flera villor. Någon gång med träpanel utanpå - då kanske man passat på att isolera.

Teglet som är i princip underhållsfritt de närmaste hundra åren får beklädnad som behöver underhållas.

Med mina ekonomiska småländska rötter så tänker jag att förutom arbetet så måste det vara en ekonomisk kostnad. Liksom miljökostnad.

Men det kanske är underhållande.

Henrik Hemrin

3 mars 2021

Kontaktinformation

Kategori: Wisdom - Vishet

Publicerad 03 mars 2021

Senast uppdaterad 03 mars 2021

• Ekonomi - Economy
• Klimat miljö - climate environmental
• Sustainability

Porträtt utan vapen. Ett daterat foto berättar från en daterad tid.

Jag ville inte lära mig att döda. Det var allmän värnplikt när jag växte upp. Det skulle dröja länge till allmän värnplikt upphörde (nu finns allmän värnplikt igen som numera gäller både män och kvinnor, men alla kallas inte till mönstring).

Värnplikten började med den obligatoriska mönstringen. Det var bussresa från Växjö till Kristianstad där mönstringen skedde. Två dagar med hemresa mellan dagarna. Försvarsmakten hade upplevt en viss stökighet vid övernattningen och det var numera därför ingen övernattning. Det var under mönstringen jag lämnade över mitt brev om att jag inte ville bära vapen utan istället göra vapenfri tjänst (VTP, vapenfri tjänstepliktig). Det var lite nervöst att lämna brevet där på militäranläggningen till ett befäl eller vem det nu var som tog emot det i lektionssalen, men det var inget konstigt utan de tog helt naturligt emot brevet. Det fanns ett tredje alternativ om man inte ville göra någon plikt alls för staten, att bli vapenvägrare och som normalt innebar några månader i fängelse.

Militärtjänst eller inte, själva beslutet är vitt eller svart. Men verkligheten är så mycket mer komplicerad. Jag vill med denna berättelse absolut inte säga att du som valde traditionell militärtjänst gjorde fel. Men för mig var det rätt att välja vapenfritt.

Så småningom kallades jag till förhör i Växjö. En person ställde frågor och förhörde mig om varför jag inte ville bära vapen. Jag tror jag fick en chans att granska förhörsprotokollet innan beslut togs. Beslutet blev att jag beviljades vapenfri tjänst.

Det fanns ett antal organisationer att söka till för att genomföra VTP-tjänstgöringen. Jag sökte och kom till organisationen SKU, Sveriges Kristna Ungdomsråd.

När jag satte mig på tåget till Stockholm för inryckningen var två gamla SMU-bekanta (Svenska Missionsförbundets Ungdom) från distriktet, Peter och Gösta, också med på tåget. Inryckningen skedde i Jakobsbergs missionskyrka (väl?). Peter och Gösta blev placerade i Göteborg, Lövgärdet om jag minns rätt, men det var inget vi visste där vi satt på tåget. Fika serverades av folk från kyrkan. Innan inryckningen hade vi fått skicka in önskan vilken ort av cirka 5-10 man ville tjänstgöra i. Jag sökte Stockholm. Så efter fikat med mera där i Jakobsberg följde uppräkning person för person vart man hamnade. Jag fick beskedet att jag var placerad i Hallundakyrkan. Så blev det afton och vi bussades till Klubbensborg, Hägersten. Där vi bodde den första veckan efter inryckningen för vår utbildning, i Tornvillan. En riktigt varm augustivecka. Sedan följde två veckor på en kursgård i närheten av Frövi. Eller var det tvärtom, att det var två veckor på Klubbensborg.

Under tiden på Klubbensborg så spanade jag på T-banelinjerna var Hallunda låg. Trots många besök i Stockholm var det en helt obekant plats.

Efter ledig helg efter de tre veckornas utbildning var det så dags att ta mig till min förläggning. Tåg till Stockholm igen. SL gav ut två olika kartor som var billiga, en blå för Stockholm och en grön för hela sitt täckningsområde. Jag tog T-banan till Alby, jag tror jag tog rulltrappan upp till övre utgången, och säkert fick jag även om jag hade SL-kartan fråga någon innan jag hittade till min förläggning på Domarebacken 6, 2 tr.

Förläggningen var en fyra. Jag kom att bo i ett rum, Björn och Dan i ett rum och Johan och Urban i ett tredje. Kanske var jag först och la beslag på enkelrummet, jag minns inte. Björn och Dan kunde som jag minns det ha långa nattliga samtal på sin kammare. Sedan fanns det ett vardagsrum och kök.

Som vapenfri inom SKU hade man en stor frihet och ansvar. Eftersom vi fick ordna maten själva så fick vi matersättning utöver den vanliga dagpenningen. Dessutom fick vi ett lakansbidrag eftersom vi till skillnad från vanliga värnpliktiga behövde hålla oss med egna lakan.

Det här fotot är ett självporträtt från mitt rum i VTP-lägenheten. Det är taget i januari-februari 1984. Filmen är svartvit Agfapan 100. Jag har inte noterat, men troligen är det taget med systemkameran Chinon CE-4.

Fötöljen jag sitter i liksom bordet är mina egna, liksom kassettdäcket av fabrikat Technics och lurarna som hänger på lampan. Nortera också glasburken framför kassettdäcket som är ett doftljus. Ett grönt doftljus, möjligen var det äppledoft. Duken under ljuset är en souvenir från någon radiostation vid DX-ing, jag tror den är från Polen eller annars från Baltikum (som då tillhörde Sovjetunionen). Lampan och mattan tillhör förläggningen. Den illgröna fåtöljen och rullbordet köptes många år tidigare på IKEA i Älmhult. Jag tog upp dem som polletterat resgods med SJ. Jag tror det var Björn som hjälpte mig att bära hem dem från Centralen via tunnelbanan.

En bild berättar.

Henrik Hemrin
25 februari 2021

Kontaktinformation

Kategori: Wisdom - Vishet

Publicerad 25 februari 2021

Senast uppdaterad 26 februari 2021

• Nostalgi - Flagnande minnen

England has been the destination for many of my business trips. Despite many occasions to learn I still fail to understand how to dress.

My first business journey to England must have been in the latter part of the 1980's and my latest one perhaps ten years ago.

Most of the journeys have been to manufacturers. It means I have been on the customer side and my role has been as a technical engineer. The other ourneys have been company internal visits or for education.

One of the more memorable destinations for education travels have been to the University of Essex in Colchester, for courses in fibre optics. At these short courses industry and students have joined the same courses. The library at the University of Essex has a pater noster elevator. If you ever had tried one, you remember it. That one at the university and one in the building at Gärdet in Stockholm that at the at that time for my ride was the Philips office, are the only two places where I have tried a pater noster elevator. If you do not know what a pater noster elevator is, look it up! The courses at Essex did not require any specific dress code as I recall, maybe with the special course dinner one evening as an exception. What I remember mostly of this course dinner was the tradition that attendees from Sweden performed with a song or two in Swedish, probably before the desert. Those courses had had attendees from Sweden for many years and not at least from my company. They had created this tradition, and my colleagues who already had been there did not forget to tell me and colleagues who going there about the tradition we needed to pass on. And the course leader had not forgotten it. And well, I have some distant memories of us singing.

The English language is very rich of words. The course leader at all three courses spoke an excellent well educated English that was very nice listen to. And I am sure he had the skill, not that he practiced it, to scold someone to be an idiot or anything in words that would sound as if he had said something polite. If my English only was a fraction as good as his!

But now to the business meetings and dress code concern.

The most practical dress code at business meeting would be a shirt, a tie and a jacket at the daytime meetings in conference room and factories. But that is not really what I am comfortable to wear. So most of the times I instead wore a proper shirt, proper trousers and eventually a nice sweater. So I was dressed properly. At business trips, you have to remember you represent your company. The dress code has perhaps been easier, more freedom, for me as being on the customer side. In general my dress code at the business meetings has went fine. I hope.

But how to dress for the evenings is really the challenge. It is very common for me to be invited for dinner in the evening at least once every visit. Going to a restaurant in my mind means dress up rather than down. But in England it is not that simple. Some business dinners have been to a nice restaurant where dress up is correct choice. However many business dinners have also been at a pub. And often I have not known in advance where we will go. Sometimes the host has been kind and told us in advance and sometimes we have tried to figure out the code with some indirect questions.

At day time, very many of meeting participants from the manufacturer have the shirt, tie and jacket code. And absolutely that has often been their code at the dinner as well. And sometimes more casual, like I use in day time.

But it also happens that they have dressed down significantly - not to a proper causal but to very worn jeans and a worn sweater. If I, or my colleagues, for the same dinner have dressed up it can feel a bit uncomfortable. But worse to dress down to a restaurant that requires a dressed up code.

At one trip we stayed in a hotel at a golf club. We also ate dinner at the hotel restaurant. The Swedish representative assured us tie was not required for the dinner. Coming down from the hotel room to the restaurant, I learned tie was mandatory... At this journey I had not brought one with me. Maybe they had to borrow at the restaurant, I do not remember. Anyway, a colleague helped me out; we went back to his room, I borrowed a tie from him, and then we could go down and eat.

Lesson learned - always bring a tie in the luggage. If it looks good to the shirt or not is not relevant really.

It has been a relief to see that also Englishmen can dress wrongly. I remember a dinner vaguely. I am not fully sure, but maybe I had dark jeans. I think I had. Jeans were not allowed, but my trousers passed the control. But at least one guy from the company we visited wore jeans that not passed. As I remember he had to travel home and change.

Another observation is that the tie at the work is like a code to distinguish if the person is a white or blue collar employee. Again, if the tie match the shirt and jacket, that is not an issue. I remember specifically one occasion that made this clear to me. The business meeting ended relatively early in the afternoon, and probably it was a Friday. Our hosts took us on a touristic tour in their cars for a few hours. But outside the car before the tour started, this person who always had a tie at meetings, pulled off his tie, put it in the luggage space, and unbuttoned the upper shirt button. The office day was over and now he was ready to enjoy the leisure travel with his customers! I should say, we had met many times and knew each other well.

So in conclusion, how to dress especially for a business dinner in England is still a mystery to me. But despite the dress code is a mystery, almost all of those English dinners have been very pleasant both when it comes to food and the social interaction.

I have not forgotten my first journey to England when my manager got back problems and lay flat on his back on the floor in the conference room at the business meeting. But that is another story.

And oh, the photo from the railway station in Newcastle. It was a winter day. The loadspeaker advised to stay home and not to travel. Because it was arctic conditions. That was like 5-10 cm snow and a some degrees below zero. Far from arctic conditions in my view. Although northern England is accustomed to have some snow, London is less prepared. You may need to be dressed for winter also in England.

Written with a smile,

Henrik Hemrin

20 February 2021

Kontaktinformation

Kategori: Wisdom - Vishet

Publicerad 20 februari 2021

Senast uppdaterad 26 februari 2021

• Nostalgi - Flagnande minnen

Tonight I listen to the album Slow train coming, by Bob Dylan. It was produced 1979.

This album is from Bob Dylans outspoken new born Christian period. In the first track Gotta serve somebody, Bob tells in a straight forward black and white way: 

But you’re gonna have to serve somebody, yes indeed
You’re gonna have to serve somebody
Well, it may be the devil or it may be the Lord
But you’re gonna have to serve somebody

The maybe most well known track is Man gave name to all the animals. At least it is the song I mostly think of when I think of this album. Also this one has a clear Christian text about the creation of the world. It has lyrics that makes me smile, as example:

Man gave names to all the animals
In the beginning, in the beginning
Man gave names to all the animals
In the beginning, long time ago

He saw an animal that liked to growl
Big furry paws and he liked to howl
Great big furry back and furry hair
“Ah, think I’ll call it a bear”

The last track is also on the Christian theme with a telling title; When he returns. I may not agree on all his theology on this album. But it feels as he is honest and want to tell the world what he has witnessed. The album is to me well worth listen to.

This was the first Dylan record I bought. Or to be more accurate, I bought it as a cassette tape. I listened and analyzed.

The Swedish newspaper Dagens Nyheter had an article this weekend telling the music you listen to when you are around 14 that is most important for the rest of your life. Ref: Därför sätter musiken spår – när vi är 14 år

I was about 15-16 when Slow train coming was released. I do not recall exactly when I got my hands on this cassette, but it was when it still was relatively new. Vaguely I recall I maybe was so early in purchase that I even had to wait until it was available in the local music store. So even if I was somewhat older than 14, the album and the artist has definite been with me all years along. I cannot remember how many times I have listened to him live in Stockholm area (including at Lida in Botkyrka).

I will never always hear what he sings, nor will I understand all his lyrics even if I have the text in front of me. But I do understand some and I will keep on listen to him. Slow train coming was my first Dylan album but far from the last one.

Henrik Hemrin
9 February 2021

Kontaktinformation

Kategori: Wisdom - Vishet

Publicerad 09 februari 2021

Senast uppdaterad 10 februari 2021

• Religion och filosofi

When I write this it is early night shortly after midnight. It is winter, around five degrees below zero and snow enough for cross country skiing (a few decimetres). 

It bring back a memory from London. I cannot guarantee I remember it correctly as the memory is blurred of time and many visits. Probably it goes back to the 1990's.

I think it was that visit to England when we, myself and my colleague S, took the train from Newcastle when the business were completed and headed to London despite the warnings not to travel unless not necessary due to the artic conditions.  I remember the expression artic conditions. It was a day like today, a normal Swedish winter day (for us living in the southern half of the country). Arctic... Anyway, we boarded the train and it went well. After the weekend in London, we had our flight back to Sweden. 

London was white. The budget hotel was not so far from Oxford Street, on the north side of it. This particular evening I went home to the hotel alone from the Soho area / theater district. It is just a few km walking. It was as far as I recall well after midnight.

I remember I was thinking if it was advisable or not to walk alone in the night in central London. I decided it was. So I took the walk. I especially remember walking along Oxford street. A street which in day time (well, probably not in those pandemic days) is so crowded of people. But this night, with snow, it was so silent. There was a couple walking. But that was almost it. Almost alone.

It was a nice winter night walk! 

And the hotel... London is not built for snowy cold winter days... windows... brrr.

Henrik Hemrin

30 January 2021

Kontaktinformation

Kategori: Wisdom - Vishet

Publicerad 30 januari 2021

Senast uppdaterad 26 februari 2021

• Nostalgi - Flagnande minnen

Den blå färgen. Isflak i förgrunden. Lite vass och så öppet vatten. Ekerö med Ekerö kyrka i bakgrunden. Jag står vid badplatsen nedanför Norsborgs herrgård. Eftersom fartyg går i leden så är det aldrig möjligt att vandra på isen över till Ekerö. Så nära men ändå så långt borta. Hemglassbilens kan här höras när den trutteluttar ut sin framfart på Ekerö. Numera är det ändå lite närmare. Sedan ganska många år finns det en bilfärja över till Ekerö från Slagsta som gör det möjligt att ta sig över på ett enkelt vis utan att behöva åka hela vägen in till storstan och ut igen på andra sidan.

När jag suttit och tittat på mitt nytagna fotografi Kanalen i den blå timmen så har jag kommit att tänka på den här fotopromenaden. Det var en vinterdag, ganska kall, och min första digitala systemkamera var ganska ny. Jag gick ner mot Mälaren för att fotografera. Det var den 3 februari 2007 och just den här bilden togs ungefär klockan fyra på eftermiddagen.

Kameran jag använde var Nikon D50 och på den här bilden sitter det ett prisvärt Nikkor-objektiv med bra egenskaper; 50 mm f/1.8. På denna fotografiska promenad hade jag också med mig ett annat riktigt fint objektiv: Tamron 90 mm macro. Inget av dessa objektiv kan kanske inte matcha egenskaperna hos de nyaste kamerahusen. Men för min D50 och en aning nyare D90, och min amatörnivå, så är objektiven utmärkta även idag.

Jag kom att tänka på det här tillfället eftersom att, förutom att det också är vinter, att bägge fotografierna har vatten i fokus som har en blå ton. Här är vattnet mestadels fruset.

Det här området runt Norsborgs vattenverk och herrgården; jag vet inte hur många gånger jag har promenerat, funderat, filosoferat, betraktat och sprungit här!

Fotodetaljer:

Fotograferat med Nikon D50 i raw-format, Nikon NEF format, den 3 februari 2007 vid 16-tiden. Objektivet är Nikkor 50 mm f/1.8D AF. Fotot är taget på 1/60s, f/6.3 och ISO 200. Det är framkallat i Corel AfterShot Pro 3. Jag har vid framkallningen tagit fram högdager, ökat kontrast, mättnad, "vibrance" och "hue".

Henrik Hemrin

28 januari 2021

Kontaktinformation

Kategori: Wisdom - Vishet

Publicerad 28 januari 2021

Senast uppdaterad 04 februari 2021

• Foto - Photos

En väg i skogen. Ett bilspår tur och retur. Vägen i bildens riktning leder till en vändplats. Detta fotografi är taget en kvart tidigare och ett hundratal meter från fotografiet i Kanalen i den blå timmen. Denna berättelse är en lös fristående fortsättning.

Om kanalens första spadtag togs på 1800-talet så är denna väg av ett betydligare nyare datum; 1980-talet eller däromkring. Byggd snarare med maskinkraft än muskelkraft. Mer eller mindre i samma stäckning har det förut funnits skogs- och jordbruksvägar från förr. Numera, tills vidare, idkas inget jordbruk på denna mark utan skogen har fått breda ut sig också över den tidigare jordbruksmarken. Vägen är byggd för att tjäna behovet för skogsbruket av idag.

När just den här jorden senast brukades, då var det människors och hästars muskelkraft som gällde, kanske också någon oxe. Under en tid när bilvagn, alltså en vagn som rullade med gamla bildäck var stort.

Många av de små åkrarna och ängarna i Småland där människor svettades, slet och levde av är inget man kan leva av i dagens tid, om man vill ha en levnadsstandard och levnadsstil som något liknar det idag normala.

Utifrån vad jag förstår som aldrig varit bonde utan mest suttit vid ett skrivbord som arbetsplats.

Skogen ger syre, det är en kolsänka och är en plats för en mängd djur och växter. Man kan absolut diskutera skogsbruk kontra obrukad skog, hur avverkning ska ske, trädslag och hur de ska blandas både för rekreation, biologisk mångfald, bruk och vad som är lämpligt på grund av klimatförändring med mera.

Om man arbetar med någon form av skogsbruk är det svindlande att tänka att ofta är det nästa generations människor som är den som får skörda den föregående generationens sådd.

Den här skogsvägen är ofta som vid detta tillfälle en plats av stillhet. Ibland kan omgivningen höras, från vägtrafik, människor, maskiner och djur i byn. Samtidigt känns det som mitt i skogen. Skogens djur och vindens brus i träden kan förstås också höras. Det är ingen genomfartstrafik på denna väg som har en ände. Och ingen eller tveksam mobilteckning, lite beroende på operatör, man får räkna med att mobilen är obrukbar här.

Visst är det avstressande att vila blicken på den här bilden. Liksom det är att vandra på vägen.

Fotodetaljer:

Detta foto är taget tidigare i vinter. Det är taget när solens sista varma strålar för denna dag kan skönjas över trädtopparna i västlig riktning. Det var väl några minusgrader om jag minns rätt.

Fotot är taget i raw-format, Nikon NEF-format, och framkallad i Corel AfterShot Pro 3. Jag har samtidigt dragit i några av "spakarna"; färgtemperatur, exponering, högdager och omfång, kontrast, mättnad och "vibrance". Detta bland annat för att återfå lite av himlens nyanser inklusive framhäva solstrålarna. Jag har också ökat skärpningen och gjort en linskorrigering. Fotot taget med Nikon D90, objektiv Nikkor 18-55 F/3.5-5.6G ED AF-S DX Zoom. Taget vid 55 mm, f/5.6, 1/40 s, ISO 250, på fri hand.

Henrik Hemrin

26 januari 2021

Kontaktinformation

Kategori: Wisdom - Vishet

Publicerad 26 januari 2021

Senast uppdaterad 27 januari 2021

• Foto - Photos

Kanalen grävdes för att dika ut och torrlägga mossar.

Artikeln "Dikning av frostförande myr - Tagels marker" av Lars Kardell och införd i "Värendsbygder 2017", talar om ett sammanträde år 1900 mellan intressenterna i frostförande mossar; Tagels Säteri samt några gårdar i Agnaryds by. 1903 beviljades ett statsbidrag för sådan dikning. Det fanns alltså ett mål att lindra frostländigheten genom torrläggning. Som jag förstår artikelförfattaren är forskningsläget även idag inte klart om hur utdikning hjälper mot frostklimat eller inte. Utdikningen möjliggjorde som jag förstår att odla upp mossmarken, för gröda, bete såväl som beskogning.

Jag tänkte först att kanalen också bör ha grävts i samband med dikningen som fick bidrag 1903. Men när jag läser artikeln "Johan Fenander" av Knut Ericsson och Ingemar Fenander i "Boken om Slätthög och Mistelås" (utgiven 1995, sid 442) så står där "I slutet av 1800-talet stod han [Johan Fenander] som föregångsman och aktivt medverkade i det stora mossodlingsprojekt, som torrlade och gjorde sankmarkerna väster om Agnaryd till odlingsbar mark. Då grävdes också den långa kanalen från Agnasjön till ägorna mot Mexarp." Det är helt klart denna kanal.

Så om dateringen i artikeln om Fenander stämmer så var det kanske helt enkelt så att sammanträdet och bidragen på 1900-talet var en utvidgning av mossutdikningen i området.

Lite senare, jag tror flera årtionden in på 1900-talet, så djupades kanalen kraftigt och bland annat större ett sprängningsarbete behövdes på något parti av sträckningen. Sedan har den rensats några gånger. Nu tror jag, uppskattat från mitt minne, att det är ett 40-tal år sedan senaste rensningen.

När jag nu står på en bro över kanalen och tar fotografiet så förnimmer jag en dyig, mossig, växtförruttnande doft från vattnet. Man skulle kunna kalla det lukt eller svag stank, men jag förhåller mig till det som en doft. Från början var det här en träbro, men sedan länge består den av två stora cementrör och fyllnadsmassa, eventuellt gjordes denna nya bro i samband med den stora fördjupningen av kanalen. Den är ganska igenväxt nu jämfört med senaste rensningen. Men än flödar det rejält med vatten genom kanalen.

Går man ut i skogen i närheten av kanalen så hittar man mängder av diken från Johan Fenanders utdikningsarbete.

Kanalen när den först byggdes minner om människors strävan och slitsamma arbete med enkla medel. Den minner om en tid när träden fälldes med handkraft, jorden brukades med dragdjur och mänsklig kraft, dassen var utomhus och elektriskt ljus fanns ännu inte.

Fotodetaljer:

Det här fotografiet är taget tidigare i vinter under timmen före solens nedgång. En tid på dygnet som ibland kallas blå timmen eftersom det ljuset får en viss blå ton.

Fotot är taget i raw-format, Nikon NEF-format, och framkallad i Corel AfterShot Pro 3. Jag har samtidigt dragit i några av "spakarna"; mörkat exponeringen, ökat mättnad och "vibrance" för att något mer framhäva den blå timmens mystik. Jag behållt färgtemperaturen 5798 Kelvin från fotograferingstillfället. Jag har också ökat skärpningen och gjort en linskorrigering. Fotot taget med Nikon D90, objektiv Nikkor 18-55 F/3.5-5.6G ED AF-S DX Zoom. Taget vid 18 mm, f/3.5, 1/20 s och ISO 250, på fri hand.

Henrik Hemrin

20 januari 2021 och uppdaterad 22 januari (och smärre korrigeringar senare)

Kontaktinformation

Kategori: Wisdom - Vishet

Publicerad 20 januari 2021

Senast uppdaterad 26 januari 2021

• Foto - Photos

Några dagar före jul, traditionsenligt, utkom Norra Allbo Hembygdsförenings årsbok Värendsbygder 2020. Som vanligt tryckt av Lindströms tryckeri i Alvesta på ett relativt blankt papper som ger även små bilder hygglig skärpa. Årets årsbok var något tunnare än förra året och innehöll elva artiklar av elva olika författare. Och som vanligt lite olika tidsepoker, och skildringar av platser, aktiviteter och personer i god blandning.

Jag har aldrig bott i Norra Allbo, men väl mina föräldrar som är födda och uppväxta på platser inom Norra Allbo. Några släktingar förekom i boken i ord respektive bild, och det är alltid roligt och ger en lite närmare känsla.

Mina favoritartiklar i år var nog om handeln i Moheda (Moheda handel firar 400 år av Niclas Stenberg) och en levnadsteckning som sträcker sig över ett sekel med början 1914 (Siri - en kvinnas liv genom hundra år av Sara Ponn).

Som alltid tycker jag Värendsbygder är intressant att läsa från början till slut. Vissa år är vissa artiklar mindre roliga, och till exempel vissa partier med för mig okända personer (men som förstås kan vara relevant som dokumentation) kan skumläsas översiktligt. Det var även i år en trevlig årsbok att läsa en bit nu och då under juletid.

Henrik Hemrin

6 januari 2021

Kontaktinformation

Kategori: Wisdom - Vishet

Publicerad 06 januari 2021

Senast uppdaterad 06 januari 2021

• Böcker - Books