I sällskap med döden av Ingvar Carlsson

Albert Bonniers förlag, 2023.

Detta är den vackraste bok jag köpt på mycket länge. Omslaget är intensivt rött med lyster. Omslaget har en textur som är eller påminner om textil. På det röda ligger en ros i svart med författarens namn och boktitel i silverfärgade versaler. Det är också en ovanligt liten bok i formatet. Papperet i boken är också fint, men storleken på bokstäverna hade gärna fått vara större.

Boken är personligt skriven, som en memoarbok med döden som hållpunkter för vilka livsberättelser som boken innehåller.

Redan prologen handlar om döden, ett plötsligt dödsfall i släkten som skedde före hans tid men som präglade barndomen. Han brottas angående detta dödsfall med det svåra existensiella förhållandet att om inte det tragiska dödsfallet hade inträffat, så hade han själv aldrig kommit att existera.

Boken berör barndom, uppväxt, studier bland annat i Lund, uppenbarligen hade han läshuvud. Fotboll och annan idrott som intressen. Föreningsliv och inte minst när så småningom politiken kom in i hans liv. Kärleken. Naturen som han lärde sig uppskatta med start i vandringar på helger och liknande tillsammans med sin far och hur naturen varit viktig i hela hans liv. Om det knapra och slitsamma arbetarlivet för hans mamma sedan hans far dog knall och fall i yrkeslivet. Om jämställdhet och orättvisor. Om militära livets blandade känslor med kamratskap men också "Men det var en märklig känsla att jag dag efter dag fick lära mig att inte bara försvara mig själv, utan också hur jag så effektivt som möjligt skulle kunna döda andra människor".

Ett av mina första konkreta minnen är någon TV-intervju med Ingvar Carlsson när han blivit Framtidsminister, även om jag känt till honom tidigare. Hans liv har i högsta grad varit i politiken. Mycket av bokens berättelser, liksom flera sällskap med döden, är relaterade till politikens värld. Inte minst ond och bråd död. Där finns också tillfällen av nästan-död, om olika incidenter han själv var med om.

En död, som ännu inte hänt, gäller hans fru och var det svåraste kapitlet att skriva skriver han. Hon lever ännu och han gläds åt det, men boken tar också upp smärtan av hur hon förändras av Alzheimers sjukdom och nu sedan en tid bor på äldreboende.

Sista kapitlet handlar om Rwanda och skörheten han insett att demokratin har, och vad som krävs för att försvara mänskliga rättigheter och stärka demokratin. Apropå mänskliga rättigheter så har jag absolut för mig att jag såg honom och förmodligen hans fru för numera rätt många år sedan på Mänskliga rättighetsdagarna som då hölls i Immanuelskyrkan i Stockholm. Han ser med oro på Sverigedemokraterna, ett parti som han beskriver som högernationalistiskt parti med rötterna i nazismen. Hur de borgliga partierna Moderaterna och Kristdemokraterna förändrats till att samarbeta med dem och att märkligt nog Liberalerna också anslöt sig till det blocket. Hans budskap, med bl a erfarenheterna från att utreda FNs roll vid Rwandas folkmord är att om man ger detta parti ett lillfinger tar det snart hela handen. Lär av historien och lär av omvärlden manar Ingvar. I bokens epilog finns också klimatkrisens globala hot.

Även om boken reflekterar över något så tragiskt som döden och hur olika dödsfall präglat honom, och om oro han ser idag över läget med demokrati, mänskliga rättigheter och klimatkris, så känns boken ändå värmande och positiv.

Henrik Hemrin
24 juli 2023