Mina vänner av Emmanuel Bove

Bokförlaget Lind & Co. 2015.

Det här är en rolig bok i sin sorglighet. Med igenkänningsfaktor som jag kanske helst inte vill känna.

Boken börjar med ett riktigt bra förord. Det är av längre karaktär, som förutom att inspirera mig till läsning både introducerar boken och ger egna tankar av förordsförfattaren Kristoffer Leandoer.

Boken är skriven 1924. Den kom på svenska inte förrän 1986 och sedan ny utgivning 2015 som är den jag läser, bägge gångerna i översättning av Katarina Frostensson. På franska heter boken Mes amis. Det är en kort bok som stannar på sidan 126.

Miljön är Paris. Det är mellankrigstid några år efter första världskriget. Bokens huvudperson är Victor Bâton. Och han är verkligen huvudperson. Allt kretsar runt honom, och inte minst inne i hans inre. Hans inre tankar, hans självupptagenhet, tycka synd om sig själv och ensamhet. Längtan efter vänner. Dagarna spenderas mycket mycket till fots vandrande runt på Paris gator. Han är krigsinvalid och har invalidersättning klassad som invalid till femtio procent. Han tolkar allt som omgivningen tänker, gör och inte gör, med sig själv i fokus för deras handlingar och tankar. Han övertolkar. Han saknar att ha en vän, en manlig vän. Han saknar också en kvinna att älska. Boken är uppdelad i några möten med olika personer, hur de utspelar och utvecklar sig, för att inte säga avvecklar sig.

I förordet skriver Leandoer "Mina vänner är obehaglig och befriande på samma gång - förutsatt naturligtvis att man kan erkänna sitt syskonskap med romanens huvudperson, denne räddhågsne undergivne fege late fördomsfulle krake som längtar så fruktansvärt efter gemenskap men ändå undviker varje tillfälle till den som bjuds: Alla har vi känt oss som Victor Bâton."

Jag hittade till den här boken tack vare ett tips från AT på Mastodon; tack!

En bok definitivt för mig. Kanske för dig!

Henrik Hemrin

31 juli 2023