Porträtt utan vapen. Ett daterat foto berättar från en daterad tid.

Jag ville inte lära mig att döda. Det var allmän värnplikt när jag växte upp. Det skulle dröja länge till allmän värnplikt upphörde (nu finns allmän värnplikt igen som numera gäller både män och kvinnor, men alla kallas inte till mönstring).

Värnplikten började med den obligatoriska mönstringen. Det var bussresa från Växjö till Kristianstad där mönstringen skedde. Två dagar med hemresa mellan dagarna. Försvarsmakten hade upplevt en viss stökighet vid övernattningen och det var numera därför ingen övernattning. Det var under mönstringen jag lämnade över mitt brev om att jag inte ville bära vapen utan istället göra vapenfri tjänst (VTP, vapenfri tjänstepliktig). Det var lite nervöst att lämna brevet där på militäranläggningen till ett befäl eller vem det nu var som tog emot det i lektionssalen, men det var inget konstigt utan de tog helt naturligt emot brevet. Det fanns ett tredje alternativ om man inte ville göra någon plikt alls för staten, att bli vapenvägrare och som normalt innebar några månader i fängelse.

Militärtjänst eller inte, själva beslutet är vitt eller svart. Men verkligheten är så mycket mer komplicerad. Jag vill med denna berättelse absolut inte säga att du som valde traditionell militärtjänst gjorde fel. Men för mig var det rätt att välja vapenfritt.

Så småningom kallades jag till förhör i Växjö. En person ställde frågor och förhörde mig om varför jag inte ville bära vapen. Jag tror jag fick en chans att granska förhörsprotokollet innan beslut togs. Beslutet blev att jag beviljades vapenfri tjänst.

Det fanns ett antal organisationer att söka till för att genomföra VTP-tjänstgöringen. Jag sökte och kom till organisationen SKU, Sveriges Kristna Ungdomsråd.

När jag satte mig på tåget till Stockholm för inryckningen var två gamla SMU-bekanta (Svenska Missionsförbundets Ungdom) från distriktet, Peter och Gösta, också med på tåget. Inryckningen skedde i Jakobsbergs missionskyrka (väl?). Peter och Gösta blev placerade i Göteborg, Lövgärdet om jag minns rätt, men det var inget vi visste där vi satt på tåget. Fika serverades av folk från kyrkan. Innan inryckningen hade vi fått skicka in önskan vilken ort av cirka 5-10 man ville tjänstgöra i. Jag sökte Stockholm. Så efter fikat med mera där i Jakobsberg följde uppräkning person för person vart man hamnade. Jag fick beskedet att jag var placerad i Hallundakyrkan. Så blev det afton och vi bussades till Klubbensborg, Hägersten. Där vi bodde den första veckan efter inryckningen för vår utbildning, i Tornvillan. En riktigt varm augustivecka. Sedan följde två veckor på en kursgård i närheten av Frövi. Eller var det tvärtom, att det var två veckor på Klubbensborg.

Under tiden på Klubbensborg så spanade jag på T-banelinjerna var Hallunda låg. Trots många besök i Stockholm var det en helt obekant plats.

Efter ledig helg efter de tre veckornas utbildning var det så dags att ta mig till min förläggning. Tåg till Stockholm igen. SL gav ut två olika kartor som var billiga, en blå för Stockholm och en grön för hela sitt täckningsområde. Jag tog T-banan till Alby, jag tror jag tog rulltrappan upp till övre utgången, och säkert fick jag även om jag hade SL-kartan fråga någon innan jag hittade till min förläggning på Domarebacken 6, 2 tr.

Förläggningen var en fyra. Jag kom att bo i ett rum, Björn och Dan i ett rum och Johan och Urban i ett tredje. Kanske var jag först och la beslag på enkelrummet, jag minns inte. Björn och Dan kunde som jag minns det ha långa nattliga samtal på sin kammare. Sedan fanns det ett vardagsrum och kök.

Som vapenfri inom SKU hade man en stor frihet och ansvar. Eftersom vi fick ordna maten själva så fick vi matersättning utöver den vanliga dagpenningen. Dessutom fick vi ett lakansbidrag eftersom vi till skillnad från vanliga värnpliktiga behövde hålla oss med egna lakan.

Det här fotot är ett självporträtt från mitt rum i VTP-lägenheten. Det är taget i januari-februari 1984. Filmen är svartvit Agfapan 100. Jag har inte noterat, men troligen är det taget med systemkameran Chinon CE-4.

Fötöljen jag sitter i liksom bordet är mina egna, liksom kassettdäcket av fabrikat Technics och lurarna som hänger på lampan. Nortera också glasburken framför kassettdäcket som är ett doftljus. Ett grönt doftljus, möjligen var det äppledoft. Duken under ljuset är en souvenir från någon radiostation vid DX-ing, jag tror den är från Polen eller annars från Baltikum (som då tillhörde Sovjetunionen). Lampan och mattan tillhör förläggningen. Den illgröna fåtöljen och rullbordet köptes många år tidigare på IKEA i Älmhult. Jag tog upp dem som polletterat resgods med SJ. Jag tror det var Björn som hjälpte mig att bära hem dem från Centralen via tunnelbanan.

En bild berättar.

Henrik Hemrin
25 februari 2021