Jag håller boken i min hand. Foto: Henrik Hemrin.

Tio lektioner i svensk historia av Ola Larsmo

Kaunitz-Olsson förlag

För några dagar sedan var det en samtalstråd på mikrobloggen Mastodon om att inte spilla tid på att diskutera med hopplösa personer och robotar på sociala nätverk för att det tar så mycket tid och kraft till ingen eller liten nytta. Det fick mig att minnas att jag läst någon artikel om Ola Larsmo där han berättar om att han ägnar tid åt att bemöta lögner och historierevisionism på Twitter som det hette då när artikeln skrevs. Har man tid, ork och kunskap tror jag det är bra att inte bara låta lögner stå oemotsagda men att det kan räcka med att ge sin kommentar när det känns rimligt och inte längre än så. Detta ledde mig till att plocka fram den här boken som utkom 2021 och som har legat till sig hos mig i ett år. Samtidigt köpte jag hans bok som kom ett år senare: Lektion 11. En bok om rasbiologi.

Ola Larsmo har jag framför allt läst av på kultursidorna i Dagens nyheter. Han har skrivit många böcker, jag tror jag läst någon tidigare men är inte helt säker. Swede Hollow är en av hans mer kända böcker som jag vill läsa framöver. Utifrån det jag läst av Ola så har jag ett generellt gott förtroende för honom när det gäller frågor som demokrati, yttrandefrihet och annat relaterat till mänskliga rättigheter.

Lektionerna är fokuserade till tiden runt andra världskriget och rör frågor som synen på nazismen, samarbete med Tysklad, folkmord, flyktingar och rasism. Den handlar om människor som stod för olika ståndpunkter, om när en del ändrade ståndpunkt, när massan ändrade sig, hur staten agerade, hur media agerade och fick agera. Hur historien skrevs om i samband med och efter världskriget, individer som är ihågkomna liksom inte är det. Om partier och olika syner i partier. Och hur andra världskriget används idag på ett falskt sätt. Jag ser också stor igenkänning i tankebanor från då som finns nu i Sverige - boken skrevs 2021 men är snarast än mer relevant idag.

I förordet skriver han "Många minns Sverigedemokraternas propagandafilm inför förra valet, 'Ett folk, ett parti', där man försökte framställa socialdemokrater och liberaler som nazister. Man hävdade helt frankt att Förintelsen som sådan gick att härleda ur svensk, socialdemokratisk politik. [...] Filmen sammanfattar ett antal histroierevisionistiska påståenden som länge blommat på sociala medier. [...] Tanken är glasklar: om andra partier har ett nazistiskt förflutet är vårt eget ursprung i nazistiska organisationer inget problem. Man torkar av sig sin bruna historia på någon annans rockskört. [...] Kan man då påstå litet vad som helst om Sveriges agerande under andra världskriget och bli trodd? Javisst."

Och som en programförklaring för boken skriver han "De texter som utgör denna bok har skrivits i vrede inför den historieförfalskning som nu pågår. Motgiftet består i att försöka återskapa och förstå det sammansatta och urskilja vilket handlingsutrymme människor hade, då, när de insåg vad nazismen var.

Detta är en kortfattad bok. I litet pocketformat på under 200 sidor går den snabbt och lätt att läsa. Däremot kan det ta längre tid än sidorna ger för jag behöver tid för att förstå och sjunka in. Om jag ska komma ihåg mer av detaljer och personer, så behövs än långsammare läsning, liksom omläsning.

I lektion ett kommer bland annat ett foto från ett DN-klipp 21 december 1938 där folkrörelsestudenter uppvaktar statsminister Hansson för de judiska flyktingarnas sak i fokus. "Männen på bilden ser äldre ut än vad de är - ordföranden för den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, Erik Vallbro, är trettiotre år. Erik Sandberg är tjugonio, representerar den frikyrkliga studentföreningen och är dessutom medlem i stadens Missionsförsamling. Sverker Ölander också tjugonio, lågkyrklig och nykterist. Tore Tallroth i sin tur tjugosju och liberal. Sossar och liberaler, frikyrkliga, nykterister och lågkyrkliga: tillsammans representerar de vad vi skulle kunna kalla för de folkrörelseanknutna studenterna i Uppsala." Och Ola Larsmo fortsätter lite längre fram i slutet av lektionen "Låt oss återvända till tidningsklippet och de allvarliga unga männen. Jag uppreprar: Det är här som den frihetliga, solidariska axeln finns, kalla det humanism om ni vill. Min fråga är varför just deras röster glömts bort idag. Det är från dem som dagens liberaler [skrivet 2021, min anmärkning], för att nu ta ett exempel, idag distanserar sig från, som om det här fanns något strömförande. Varför har just denna sida av Sverige suddats ut ur den kollektiva historieskrivningen? Är det lättare att krypa in i en mer lätthanterlig bild av kollektiv skam och undfallenhet än att minnas att krigsårens Sverige präglades av en ideologisk kamp?"

Lektion åtta har rubriken Violinisten. Den dyker ner i en riktig människas liv och öde, den judiske musikern Leiba Wolfberg som 14 juni 1941 tog sig över gränsen från Norge till Sverige och söker asyl. Han får veta att 1937 års utlänningslag inte innebär att att vara jude inte räcker som asylskäl. Apropå den lagen, så tillkom den under samlingsregering mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, nuvarande Centerpartiet, där Bondeförbundet var motståndare till flyktinginvandring. Och där ser jag en skillnad mot idag, att idag är Centerpartiet snarare ett av de mer flyktingvänliga partierna. Leiba återvänder i alla fall till Norge och grips ett år senare i Oslo, sätts på båt och blir fånge 81952 i Auschwitz-Birkenau. Han är nära döden, förutom vanliga umbäranden och viktnedgång i koncentrationsläger så var han på ett lastbilsflak på väg till gaskammaren, men chauffören tog en paus för att ta en öl och de blir försenade till döden, och en serie tursamma ömständigheter gör att han överlever. Han kom också som musiker att bli utplockad till lägerorkestern och det gör att han överlever koncentrationslägret. Han kommer så småningom med de vita bussarna till Sverige och friheten. Han fick alltså uppleva dubbelheten som Sverige hade, där han först nekades asyl men senare så var han välkommen som flykting.

"Min åsikt är att det svek som finns och som vi ska tala om tills vi blir färdiga, om man nu någonsin blir färdig med sådant, är det mot de flyktingar som inte släpptes in", avslutar han lektion åtta.

Det finns mycket bra jag kan referera och reflektera över från den här boken. Men det ska jag inte göra här. Jag vill bara avsluta med en bit från den sista tionde lektionen i samband med socialdemokratens partikongress 1944. Jag ska bara först inflika, att i boken finns händelser relaterade även till högern liksom kommunister, men de råkar inte varit del av de citat jag använt. Nu till partikongressen 1944: "Debatten på kongressen gällde tidskriften Trots Allt! och förbundet Kämpande demokrati, där både Nerman och Israel Holmgren var tongivande. De allra flesta medlemmarna i förbundet var socialdemokrater och liberaler, med ett inslag av syndikalister, och därmed fanns det politiska spänningar också inom Kämpande demokrati. Israel Holmgren blev å sin sida allt hätskare i sina personangrepp på Per Albin Hansson, medan Nerman i det längsta drog sig för att alienera sitt eget partis företrädare, samtidigt som han i tidskriftens spalter skoningslöst kritiserade samlingsregeringens politik. Striden på partikonkongressen blev smutsig och handlade just om 'splittringen' och misstnken att ett nytt parti höll på att växa fram ur Kämpande demokrati, vilket skulle kunna plocka socialdemokratiska röster bland dem som varit kritiska mot samlingsregeringens politik." Frågor som Kämpande demokrati och Trots Allt! arbetade med både enade över partiers gränser och gav skiljelinjer inom partier.

Henrik Hemrin

3 januari 2024