Jag läser om dagsläget i kriget där Ryssland anfallit Ukraina. Ukraina anses ha ont om soldater och det är svårt att rekrytera.
Jag tänker utifrån ord som solidaritet och plikt. Jag bortser från eventulla skäl att inte kunna vara soldat i praktiken på grund av ålder eller kroppsliga begränsningar.
Att gå ut som soldat. Att räkna med att jag dödar andra människor. Att räkna med att jag kommer att dö. Att räkna med att jag blir skadad med stora smärtor och lidande. Att räkna med att om jag överlever få leva invalidiserad och med stora psykologiska trauman. Och i det vardagliga soldatlivet, så länge jag lever och är så oskadad att jag är stridsduglig, frysa, vara blöt, smutsig, hungrig, sakna vanlig toalett, sömnbrist, stress, ständigt på vakt.
Att gå ut och göra detta av solidartitet, plikt, för landet, för friheten, för övriga i landet.
Hur skulle jag känna? Hur skulle jag göra? Skulle jag göra detta frivilligt eller skulle jag försöka att undslippa? Hur skulle du göra?
Går jag tillbaka till min ungdom, när jag blev inkallad för mönstring, så lämnade jag in ansökan för att göra vapenfri tjänst utanför det militära. Efter utredning med intervju, som skedde senare, så beviljades jag vapenfri tjänst och jag fullgjorde min VTP-tjänst (vapenfri tjänstepliktig) samt en repmånad som barn- och ungdomsledare i en kyrka. Det kändes rätt och jag ångrar det inte än idag. Jag ville inte utbilda mig eller utöva att skada och döda andra människor. Men livet på jorden är inte så enkelt. Det finns ondska. Och det synes svårt att stoppa ondska utan att försvara sig. Ideal och verklighet kan krocka. Även om jag fortfarande är tacksam över min beslut att vara vapenfri.
Henrik Hemrin
8 november 2024
Comments powered by CComment