Det är söndag, vilodagen

Den mörka himlen kunde inte bära allt sitt vatten längre. Det började droppa och övergick till en intensivare nederbörd. Denna gång bara en kvart eller så.

Nu är himlen lättare. Molnen är borta och solen som funnits där bakom strålar i sin fulla glans. Den blöta marken och den lågt stående eftermiddagssolen gör det bländande ljust och det är svårt att titta.

Jag sitter stilla på en stol med en kopp kaffe. Den intensiva solen gör inte så mycket när man bara är. Jag kan kisa, titta åt ett annat håll eller helt enkelt blunda. Varandet utan görandet. Om än med en kopp kaffe.

Det är en aning vind. De långa grässtråna, eller vad det nu är för växtlighet, vajar med vinden. Stammen är mjuk och strået viker sig, svänger med vinden och reser sig igen när vinden mojnar för någon sekund.

Jag betraktar några som cyklar. Jag vet inte om de hamnade i regnskuren.

Vinden hörs i buskarnas och trädens blad. Lyssnar jag på en annan ljudfrekvens och annat geografiskt avstånd hör jag det ständiga svaga mullret av bilar. En ljudmatta i bakgrunden som det ännu dröjer några timmar tills den blir tystare när de flesta sover. Om elbilar blir dominerande i framtiden så kommer ljudmattan antagligen förändras. Men nu är det förbränningsmotorer som härskar och ännu är det långt till natten.

Solen är intensiv och värmer rejält där jag sitter i ganska mycket lä. Nu kommer en liten vindpust över mig, grenverken och grässtråna.

Det är söndag, vilodagen.

Varandet utan görandet.

Henrik Hemrin

11 augusti 2019