Patina

Mitt köksbord fick jag 1985 som nyinflyttad i min lägenhet av en bekant vars föräldrar i sitt hus hyrde ut en möblerad lägenhethet som nu skulle hyras ut omöblerad. Jag är dålig på träslag, jag gissar på teak. Jag vet inte när det kan ha tillverkats.

Stolarna runt bordet är från finmöblemanget i salen i Kexås, i huset där min far växte upp. Jag vet inte när de tillverkades, men inte senare än 1920-talet i alla fall.

För många år sedan använde jag strykjärnet på köksbordet. Även om jag var försiktig, så var jag inte tillräckligt försiktig för det blev brännmärken i bordsytan. Brännmärkena syns inte så väl så att de syns på fotografiet, men är man nära och tittar noga så finns de där.

Min kloka mor sa att brännmärkena gör inte så mycket, det är patina.

SAOL skriver om patina: oxidbeläggning på kopparföremål; yta som åldrats vackert.

Patina är ett vackert ord.

Bruka och vårda saker jag har runt om mig. De kommer inte att se nya ut hur mycket jag än vårdar. Brukandet och tiden sätter sina spår. Men det gör inget. Det är patina.

Med vanlig omvårdnad kommer detta bord och dessa stolar kunna brukas i århundraden framöver. Med lite mer patina.

Vid eftertanke tycker jag att jag kan använda samma ord om mig själv. Min kroppsliga lekamen kommer visserligen inte brukas i århundraden. Men nu så länge den brukas och vårdas, så kommer den också få mer och mer patina med åren.

Henrik Hemrin

14 november 2021