Mosse i vått eller torrt

Jag blev förvånad i samtal på skoglig utbildning när en annan talade om mossmarker och att de kunde vara bättre som kolsänka än skog. Ungefär så minns jag frågeställningen. Jag lärde mig att det låg en del i det. Det här var på distansutbildning anordnad av Skogsstyrelsen hösten 2019.

Nu, 2021, finns det bidrag genom Återvätningsavtal att söka genom Skogsstyrelsen för skogsägare som vill återställa torrlagda våtmarker. Men innan eventuellt bidrag är aktuellt behöver det utredas så att blötläggning inte påverkar andra markägare negativt, liksom bilvägar och liknande. Samt inte minst att det beror på om marken öht är till klimatnytta att blötlägga igen.

Mossar torrlades inte minst i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet för att öka mängden odlingsbar mark och för skog.

Socknen Mistelås, mitt i djupa Småland, där min farfar och farmor, liksom min far som ung, var bönder till slutet på 1940-talet är ett bra exempel. Delar av marken där de plöjde, harvade och skördade, där kor betades och mjölkade, är gammal mossmark.

Om mossmarkerna i bland annat denna trakt kan man läsa i kapitlet "Johan Fenander" i "Boken om Slätthög och Mistelås", utgiven 1995 (s 440ff). Det beskrivna mossodlingsprojektet i Agnaryds by (bla på hans egna mark) är relaterat till kanalen som grävdes i samma tidsepok, som beskrivs i kapitlet "Mexarpssjöns sänkning" i samma bok (s 438-439).

Idag används såvitt jag vet en del av denna torrlagda mark i västra Agnaryd fortfarande för grödor och bete, medan andra delar är planerad skog eller som mer eller mindre oplanerat blir skog. Landsvägen som passerar byn går rimligen också över dessa gamla mossmarker.

Tänker jag lite allmänt på torrlagda våtmarker i Sverige, så är jag rätt säker på att ett och annat handelscentrum och industribyggnad, en och annan villa och flerbostadshus, ligger på torrlagda våtmarker.

Det får mig att vidare reflektera på vägar. När man åker småvägar "på landet", så är de ofta smala och slingrande genom landskapet. Lite liknande exempel på järnvägssidan var smalspåret Växjö-Hultsfred-Västervik (delar av sträckningen finns kvar kvar, delar upprivet). Numera vill vi gärna ha både bredare och rakare vägar och järnvägar. Även framåt, vilket SVT Nyheter/Uppdrag granskning skriver om i artikeln Trots utsläppen – staten fortsätter att dika ut våtmarker: "Vi kan inte snirkla oss fram genom terrängen utan det är förhållandevis raka, långa sträckor och då tittar vi på den sammanvägda miljöeffekten, säger han [Per Ling-Vannerus, verksamhetsområdeschef för stora projekt inom Trafikverket]".

Den svenska myndigheten Skogsstyrelsen ger ut tidningen Skogseko. I nummer 2, 2021, finns artikeln "Återvätning kan ge stor klimatvinst". Artikeln är relaterad till rapporten "Klimatpåverkan från dikad torvtäckt skogsmark – effekter av dikesunderhåll och återvätning". Artikeln berättar att dikade torvmarker avger främst koldioxid och lustgas, den sistnämnda en stark växthusgas. Om marken återväts så stoppas denna avgång. Men på odikade torvmarker finns istället en avgång av metan, som också är en växthusgas och som är starkare än koldioxid. På dikad mark växer träden bättre. Det varierar också hur mycket olika utdikade marker avger. Rapporten handlar om det är klimatsmartast att dikesrensa och låta träden växa bra, eller återväta marken, på tjugo och hundra års sikt. Och det behöver alltså undersökas i varje enskilt fall.

Med dessa rader avslutar jag dessa tankar om återvätning där mitt mål är att jag vill lyfta upp och problematisera att återvätning, liksom att inte torrlägga mer våtmarker, är en komplex fråga.

Henrik Hemrin

11 oktober 2021