Soligt, torrt och blåsigt. Fina förutsättningar för en löprunda. Jag sprang på grus.
Måhända var det en liten sten. Eller liten upphöjning. Eller var det en vindpust... Eller bara ouppmärksamhet efter att en annan sprungit om mig, jag tittade upp hur han löpte.
Hur som helst, totalt oväntat, så fastnade jag och tappade balansen. Ett steg eller två eller tre, sedan kände jag att det inte gick och stöp i backen. Kanske jag lyckades förbereda fallet något, men inte så att jag kunde rulla runt. Efteråt satte jag mig en - två minuter på en bänk som var strax brevid. Och jag avstod från att löpa mer utan gick resten av rundan och hem.
Skrapsår under knäet. Skrapsår på armen nära armbågen. Skrapsår på axeln. Skrapsår på kinden. Hål på byxbenet. Och lite senare ett blåmärke på magsidan, och kanske lite ömt i något revben vid inandning. Men känns så här långt ändå inte som någon skada som behöver åtgärdas eller längre rehabilitering. Men nog kan det bli lite ömt inatt, jobbigare att stiga upp och begränsar hur jag kan ligga.
Jag hann i alla fall springa 3,5 kilometer, så lite träning blev det ändå. Men framför allt, så verkar det bara blivit lättare blessyrer som läker. Det kunde gått så mycket värre. Tacksam.
Henrik Hemrin
24 april 2019
Comments powered by CComment