Crises? What Crises? Varför chansa?

I Sverige har vi allmänt en god allmän vetskap att klimatförändring diskuteras och där man ser allvarliga problem om vi inte förändrar hur vi lever. Vi i Sverige har också stora möjligheter att ta till oss information i ämnet. Jag kan tro att att många människor i världen inte har tillgång till vare sig diskussionen eller kan ta del av fakta i ämnet. Den här artikeln fokuserar på klimatförändring i form av uppvärmning på grund av växthusgaser, och då inte minst koldixid. 

Vad jag förstår: 

• Mängder av forskare anser att vi människor påverkar jordens klimat negativt på ett mycket livsavgörande sätt som inte går att vrida tillbaka efteråt på något enkelt vis
• Forskarna anser också att vad vi gör idag och framgent påverkar hur illa det blir
• Vidare menar forskarna att det är brådskande vad vi gör; varje minut vad vi gör och inte gör spelar roll

Visst finns det forskare som anser annorlunda. Men som jag förstår så överväger det mycket tungt inom forskarvärlden till en samsyn i linje med det som IPCC beskriver. Visst kan forskarna ha fel. I detaljer säkert. Men kanske även i stora saker. Kanske det inte är så farligt som vi tror. Kanske vi kan påverka mindre än vi tror. Men som sagt, mycket talar för att de på det stora har rätt i punkterna ovan.

Är det då rimligt att jag och vi chansar i att forskarna har fel i det allvarliga klimatläget? 

Det kan inträffa att meteoroider eller liknande faller ner på ödestigert vis på jorden. Det kan bli ett ödesdigert kärnvapenkrig. Jesus kan komma tillbaka. Med mera som kan inträffa som gör att klimatproblemsdiskussionen blir irrelevant. 

Är det rimligt att jag och vi chansar att något sådant inträffar snart?

Jag ska inte gå in på varken mina, dina eller våra gemensamma förtjänster och brister i att hantera och agera i klimatkrisen. Men nog får jag en känsla av att vi i mycket kör på som vanligt. Om trots allt många i Sverige tror att läget är så allvarligt, då kan jag bli förundrad över att det inte märks mer än det gör i våra handlingar, både individuellt och gemensamt.

Pastorn och författaren Harry Månsus har bland annat arbetat med tolvstegsprincipen för Anonyma alkoholister. I sin bok "Guds verkstad är större - ett liv av brobyggen" (2018) så reflekterar Harry Månsus över klimatkrisen. Han gör en jämförelse i hur vi förhåller oss till miljöpåverkan med hur en alkoholist förhåller sig till alkohol. Jag citerar från boken under rubriken Omställningsrörelsen och fossilberoendet: 

"Min första bok Shalom Jord (1983) fick ett enormt gensvar och såldes i många upplagor. Stefan Edman, biolog och författare, skrev: Boken ger en fördjupad förståelse för Guds omsorg om världen och människan. Gamla profetröster ljuder rakt in i vår kamp mot miljö- och kärnvapenhot. Månsus är själv en profet!

Långt senare började jag upptäcka slående likheter mellan missbruksbehandling och miljöarbetet. Det är ju fråga om samma förnekelse, undvikande av smärta och beroende av allt starkare kickar och stegrad konsumtion. Lika slående är parallellerna mellan omställning från fossilberoende och tillfrisknande från drogmissbruk. I båda fallen kan andligheten bidra till att bryta dödläget."

Hanna Arendt skrev boken "Den banala ondskan" (artikelserie och bok, ca 1961-64). Boken handlar om rättegången mot Eichmann, som var en av förintelsens arkitekter. Hon arbetar i boken med tesen att ondskan är banal. Att Eichmann var en byråkrat som bara följde reglerna och var plikttrogen. Och hur det i samhället ändrades vad som var normalt. 

Min poäng i detta sammanhang från Hanna Arendts bok är inte att på något vis diskutera och jämföra grymheterna som förintelsen handlade om med hur vi agerar i klimatkrisen. Utan min poäng är att de flesta av oss när det gäller klimatet, är att vi håller oss inom lagar och regler men ifrågasätter inte i så stor utsträckning att de borde ändras. Samt vi gör vad som är normalt i samhället. Vi lever som de andra. Det är enklast så. 

I denna poäng ligger också en möjlighet: utifrån ändring av lagar, regler och vad som är normalt i samhället går det också att puffa att vi blir klimatvänligare i våra liv och handlingar. 

I min CD-samling finns albumet "Crises? What Crises", utgiven 1975 av gruppen Supertramp. Skivomslagets framsida tycker jag är fantastisk. Den speglar måhända också en bit av förklaringen varför vi lever som vi gör, till trots mot den kunskap vi har om klimatläget. 

För en liten tid sedan skrev jag om tre andra orsaker varför vi inte gör mer än vi gör. Du kan läsa om dem i Klimatklurande. 

Henrik Hemrin
5 januari 2020