Böcker jag läst: Saknad

Jag har läst "Saknad. På spaning efter landet inom oss". Det är en essäbok skriven av statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme.

Barrling känner jag igen från SVT valvaka och liknande sammanhang och Sveriges Radios program Spanarna. Garme är i och med denna bok en ny bekantskap för mig.

Jag tycker Saknad är en bra bok. Den ger mig en del ord och förklaringar till samtiden och den sätter igång tankar i mig att fundera vidare själv.

Ressenitiment är ett nytt ord för mig som boken arbetar med. Det är en allvarligare form av den lite mildare saknad som är bokens titel. Ordet ressentiment förklaras bland annat som bitter hågkomst, en känsla av att vara förorättad, som Svenska Akademiens ordbok lyfter fram. Vidare bär ordet ett spår av nostalgi, men till skillnad från nostalgin, som kan vara bitterljuv, är ressentimentet rakt igenom bittert, utvecklar författarna.

Boken skriver om att känna saknad efter ett samhälle som inte längre finns och att den saknaden inte har fått komma till uttryck i samtalet vilket förklaras med att känslor får i Sverige stå tillbaka för förnuftet, och framför allt vissa känslor såsom saknad som anses vara en mindre fin känsla. Men boken pekar på att det inte är fel eller konstigt att känna saknad över att Sverige inte är som förr och man även kan känna saknad samtidigt som man bejakar förändring.

Boken efterlyser mer av att vi pratar med varandra. Författarna noterar att samtal på sociala medier är inte den bästa platsen för samtal med varandra. Utan samtal är där vi lyssnar på varandra, där vi kan medge att det finns en poäng i vad den andre säger. Samtalet var mer vanligt förut genom till exempel föreningsliv i olika former. Vi behöver få tillåtelse att känna och uttrycka saknad. Alla behöver få bli tagna på allvar med sina känslor.

Jag förstår boken som att detta undanträngda samtal, eller undanträngandet att vissa känslor såsom saknad, är en orsak till att Sverigedemokraterna växt sig så stort.

Boken tar ett avstamp i att Sverige är ingenjörsland. Vi är förnuftiga och bra på att strukturera saker, och bara vi arbetar logiskt och rationellt så löser vi allt. Känslor ses i detta ingenjörsland som mindre viktiga Men även om känslor finns så är vissa finare, såsom framtidsoptimism, att vara förändringsbenägen och liknande, jämfört med de fulare känslorna som nostalgi och saknad. Det beror också på vem som uttrycker känslan.

Boken tar upp att Sverige talar om att vi inte har en gemensam kultur. Problemet menar de är att vi visst haft en gemensam kultur, att det är snarare så att Sverige dels är en gammal stat och att den varit så jämförelsevis homogen att vi tagit vår kultur för så given att vi inte noterat den. Några exempel på svensk kultur som jag noterat från boken: ett gemensamt språk, tillit, individualism men samtidigt konformism, motvilja mot konflikt och konfrontation, snålhet/göra rätt för sig, inte göra sig märkvärdig, själv är bäste dräng och jämlikhet. Vi använder tyst tillrättavisande för att uttrycka när någon avviker från kulturen. Vår ingenjörskultur med individuellt oberoende liksom både social tillit och institutionell tillit har skapat att vi använder instituitioner i stället för att lägga ansvaret på släkten att hjälpa varandra.

Det är några av trådarna från de 250 sidorna. Jag lämnar kvar en massa intressanta trådar som får vara ifred från denna reflektion.

Min någorlunda korta och personliga konklusion av boken är att vissa känslor anses i svenska samhället som mindre bra och inte värda att ta på allvar. Dit hör saknad, typiskt saknad av företeelser i samhället som förändrats eller inte finns kvar. Ännu kraftigare än saknad kan detta komma i uttryck i form av ressentiment. Men saknad behöver inte vara dåligt utan kan tvärtom vara naturligt. Och att man saknar något från förr betyder inte att man inte bejakar att förändring både kan vara nödvändigt eller bra. Man kan samtidigt både sakna och acceptera förändringen. Men eftersom saknaden är en dålig känsla så talar man inte så mycket om den. Över huvud taget så talar vi mycket mindre med varandra nu än tidigare. Det goda samtalet, där man samtalar och lyssnar, där man kan acceptera att det ligger i vad den andra säger. Att man över huvud taget respekterar både sina egna och den andres känslor. Förut pratade vi oss tillsammans fram till det goda samhället. Avsaknaden av detta samtal liksom den negativa synen på känslor som saknad har varit grogrund för att Sverigedemokraterna har fått så många röster.

Vi måste tala med varandra, är min kortkorta sammanfattning.

Detta är mina noteringar och reflektioner efter att ha läst boken. Det ska inte ses som referat eller recension av boken.

Henrik Hemrin

22 juni 2022