Afzelius, Wiehe och ryggmärgsvätska

Det här är en fristående fortsättning på Thorn in my side om personligt minne där jag associerar något med något som till exempel musik med en speciell händelse eller plats. En association som är relevant för mig men inte alls för någon annan. Thorn in my side för mig till biblioteket på Huddinge sjukhus (på den tiden när Huddinge sjukhus var ett eget sjukhus i Huddinge och Karolinska sjukhuset var ett annat sjukhus i Solna).

När jag vandrar vidare i tankarna från Thorn in my side på Huddinge sjukhus så kommer jag till en annan LP-skiva: Björn Afzelius & Mikael Wiehe. Skivans namn är alltså kort och gott detsamma som huvudartisterna på skivan. Den släpptes medan jag var inlagd på sjukhuset och kom alltså också ut 1986.

Jag låg ett par våningar upp där på Huddinge sjukhus. Ett sjukhus med långa och raka gångar. Gick man stora gången genom centralhallen, så var det vänster och vänster igen några våningar upp som jag bodde. På en neurologavdelning. Jag bodde i det första eller i vart fall ett av de första rummen på höger sida, och min säng var den första till höger. Det var en sal med fyra platser även om det ibland var en extrasäng längst fram i mitten. De som kunde skulle bädda sin säng själv. Jag gjorde väl det de flesta dagarna, men ibland var det tungt att orka.

En liten bit längre fram i korridoren, på vänster sida, fanns ett litet rum. Jag minns inte vad det egentligen var till för, kanske det var ett förråd. Det är till detta rum jag kopplar denna skiva. I detta rum så tappade man mig på ryggmärgsvätska åtskilliga gånger. En altivitet som för övrigt forsatte när jag en tid senare flyttades till Karolinska sjukhuset i Solna. Några gånger var det väl analys av vätskan, men de flesta gångerna var det för att kolla trycket och ofta tappa ut en del av ryggmärgsvätskan för att få ner trycket till en lagom nivå.

När detta utfördes så låg på sidan på en brits, ihopkrupen så att det var lättare att komma in med nålen mellan kotorna. Kan det vara typ 5-6 kotan som var lämplig? Det fanns olika strategi mellan läkare; antingen en lite grövre nål med en bedövningsnål innan. Eller en lite tunnare nål och utan bedövning med tanken att bedövningsnålen i sig känns. Inne i ryggmärgskanalen så hänger nervtrådar fritt i vätskan. När nålen stacks in så kunde den komma emot en nerv. Det var en lite läskig känsla, för plöstligt kan då foten sparka till om det är den nervtråden som nålen träffar innan tråden slank undan. Men oftast så träffade inte nålen någon nervtråd. När trycket var för högt så droppade de ut vätska så sakteliga. Jag kunde alltså ligga där en god stund, minnet bleknar om det kan ha varit en kvart-halvtimme. Efter en ryggmärgstappning ska man ligga i sängen ett par timmar utan att lyfta huvudet, på magen eller möjligen lätt på sidan. Det var inte ovanligt att det var någon måltid i samband med detta, och det gav onekligen ett annat perspektiv på maten. Jag minns också att ofta, kanske mest på Karolinska Solna, att dessa timmar sammanföll med besök.

Det fanns alltså tid att småprata med läkaren eller sköterskan medan ryggmärgsvätskan droppade på. Och det måste nog varit under en sådan stund, hopkrupen med nålen i ryggen, som vi pratade om den nya Afzelius-Wiehe-skivan som just kommit ut. Jag är inte säker på om jag ännu hade hört skivan vid tillfället som format min minnesbild, jag tror det kan vara så att jag ännu såg fram att få spisa den.

Jag fick den som jag minns både som LP och köpe-kassett. Minst en av dem inköpt på Carlessons Musikhandel i Växjö (med reservation för stavningen). Medan jag låg på sjukhuset köpte mina föräldrar mig en sådan där poppis bärbar kassettbandspelare och med radio, i mitt fall en Panasonic (den på bilden ovan). En sådan där spelare som Sony var marknadsledande på och sålde med namnet Walkman.

Visst är det lite konstigt att man, jag i detta fall, fortfarande efter 34 år kopplar ihop en skiva som kom ut hösten 1986 med en speciell plats och händelse? Hjärnan är fantastisk. Och det här med associationer, det är ett sätt man aktivt kan använda för att minnas något.

För att fortsätta några rader till, så en annan sak jag spelade på min bandspelare under sjukhustiden var gudstjänstkassetter från Hallundakyrkan, numera Equmeniakyrkan Hallunda. Jag minns inte vem eller vilka av de som besökte mig som tog med banden. Men det var ett fint sätt att följa med lite i vardagslivet (söndagslivet) utanför sjukhuset. Och det var spännande med den lilla snutten av bandinspelning som pågick minuten efter att gudstjänsten slutat och sorlet steg i kyrkan. Att då känna igen en del röster och skratt från gudstjänstdeltagarna var gott.

Jag passar på att säga tack till alla som på olika vis brydde sig om mig under den sjukdomstiden.

Henrik Hemrin

23 september 2020