Det börjar skymma och bilarna blir färre och här står jag med tummen och ännu en bil håller ut och passerar och jag står kvar ensam (just denna bild har egentligen inte med att lifta att göra). [foto: Henrik Hemrin]

Tummen upp - får jag åka med? 

Vid vägkanten, vägkorsningen, bensinmacken och andra ställen kunde man se individer som höll upp tummen. Kanske med en skylt med ett handtextat ortsnamn på. Oftast en eller två personer. Kanske det var bara en person som syntes, men så dykte en till upp när bilen stannat, om de var lite mer luriga. 

Tummen upp - får jag åka med? Jag tänker på liftare. Det kommer en bil, och som liftare hoppas man att bilen saktar in och stannar. Som bilist (minns jag som barn) kunde det vara lite läskigt om liftaren stod i en vägkorsning där vi måste stanna, att den/de såg lite läskiga ut, kanske det var skymning, och rädd att dörren skulle ryckas upp.

Just detta pandemiår är det förstås inte konstigt om liftare inte finns utmed vägarna. Även om jag inte varit ute och åkt bil så mycket de senaste årtiondena, så är min klara bedömning att det har blivit mycket mer ovanligt att lifta, i Sverige i alla fall. Jag vet inte när jag senast såg en liftare. 

Kanske har både liftare och de som tar upp liftare blivit mer oroliga och rädda för riskerna. Man känner ju inte varandra och kanske är det större risk att det är en farlig person nu än förr, jag vet inte. Kanske har vi generellt blivit rikare så behovet att lifta minskat. Kanske vi vill interagera mindre med okända. Det har säkert också blivit svårare genom att fler vägar är sådana som inte är lätta att stanna på, liksom att hastigheten är högre. Kanske är vi mer stressade. Såvitt jag vet är det inte olagligt. 

Jag har liftat ett antal gånger. Inte så många, men dock några gånger. Dessa turer kan jag dra mig till minnes idag:

Jag minns några liftningar Växjö - Halmstad tur och retur, för att sola och bada. Både dagsturer och tror jag också någon gång när jag stannade i Halmstad någon natt. Jag har för mig att jag började med att cykla, bli skjutsad eller på något vis komma till Öjabytrakten så att jag kom på rätt utfartslandsväg och just i kanten där man fick börja cykla på landsvägen och därmed även att bilar kunde stanna (nu tror jag inte bilar får stanna där alls på vägkanten). Jag fick nog hämta cykeln dagen efter jag kom hem. I Halmstad tog jag stadsbussar i slutet och början av resan. Detta borde varit på 1970-talet, möjligen någon gång precis i början på 1980-talet. 

Jag minns också att jag liftat minst en gång Stockholm (Botkyrka) - Växjö. Det måste ha varit på 1980-talet, i vart fall inte tidigare. Resan från Botkyrka minns jag som att jag fick lift med en tom turistbuss hela vägen ner till Ljungby, med ett matpaus i Gränna-Jönköping. Jag fick nog gå en liten bit vid Ljungby, från E4 och över till vägen mot Växjö (mer vad jag tror än faktiskt minns). Jag började vid Shellmacken nära Botkyrka kyrka. 

Alla gånger jag minns så liftade jag på egen hand. Det var allt lite spännande att se vad det var för människor jag träffade på. Jag har inget minne att jag var rädd. En del hade god ordning i kupén medan andra hade världens oreda. En del körde fort och andra normalt. Mest personbilar. Dessa resor på 1970- och 80-talen var innan någon mobiltelefonins tid; någon enstaka bil fanns det med mobiltelefon men ingen hade bärbar eller släpbar mobiltelefon. Det är tveksamt att jag kommer att lifta igen.

Har du minne av att lifta?

Henrik Hemrin

4 juli 2020

Comments powered by CComment