Fredssymbolen det brutna geväret i form av rockmärke. Foto: Henrik Hemrin.
Sveriges radio nyhetsrapporterar idag Israel kallar in 60 000 reservister – ska ta över Gaza stad med referens till The Times of Israel 60,000 IDF reservists to be called up in coming days ahead of Gaza City takeover.
Vad är värt att kriga för? Vad är du beredd att skada andra, skadas själv, döda andra, dödas själv för när du är klädd i nationens militära uniform? Eller kanske i någon motståndsrörelse mot inkräktare eller egna styret.
Att försvara nationen som sådan kan vara ett svar. Men näppeligen mitt svar. Jag har svårt för nation och nationalism. Jag är samtidigt glad och stolt över att vara svensk och bo i Sverige. För mig är det inte centralt med nationen i sig. Hur det vore med en gränslös värld är ett eget ämne.
Det är funktioner som finns i Sverige som är viktiga, funktioner som jag för enkelhetens skull sammanfattar i mänskliga rättigheter och demokrati. Dessa vore hemskt att förlora. Kan det vara rätt att gå ut i krig för att försvara dessa funktioner. Eller kan det vara rätt för den som lever i ett land där det inte råder mänskliga rättigheter och demokrati att starta ett krig, kanske i form av inbördeskrig, för att få detta.
Hur vore det att bli inkallad till att ta över Gaza city? En del tycker det är rimligt, andra inte.
Min far gjorde sin militärtjänst som infanterist på I11 i Växjö, det närmaste och mest naturliga tjänstgöringsstället för boende där han växte upp.
Jag minns att han berättade om att de lärde sig att vid närstrid med fienden när han tryckte in bajonetten i fiendens kropp så skulle han vrida om bajonetten så att fiendesoldaten verkligen dog eller åtminstone inte utgjorde någon fara. De övade på halmuppstoppade fienderdockor som jag minns att han berättade.
Numera är det kanhända inte så vanligt med sådana närstrider med bajonett i krig. Men bilden visar ännu vad krig handlar om, vare sig man möter motståndaren på handskakningsavstånd eller på långt håll. Motståndaren ska skadas eller dödas, eller möjligen tillfångatas. Fienden eller jag.
Vem är min fiende? Vem är min nästa?
När jag mönstrade i Kristianstad (tror jag det var) så lämnade jag in ansökan om att göra vapenfri tjänst. På den tiden var det allmän värnplikt för alla av det manliga könet. De av kvinnliga könet hade inte allmän värnplikt, men det fanns som jag minns vissa möjligheter att göra militärtjänst för kvinnor om de verkligen var angelägna. För oss män fanns i stort sett tre möjligheter: att bejaka militärtjänstgöringen, att bejaka att göra en samhällstjänst men utan vapen samt att neka samhällstjänst genom att vapenvägra med fängelse straff på några månader som påföljd. Medicinska skäl kunde ge frisedel. Min ansökan om vapenfri tjänst som jag lämnade in vid mönstringen ledde några veckor eller månader senare till förhör och sedan ett beslut som i mitt fall var beviljande. Jag kom sedemera att göra vapenfri tjänst som ungdomsledare i en kyrka.
Det finns säkert de som ser detta som att jag är en vekling eller osolidarisk. Jag ångrar inte mitt beslut nu många år senare. Det känns rätt för mig att inte utbilda mig för att döda min medmänniska. Människorna utanför nationen Sverige är också människor. Precis lika mycket och med samma värde och rättigheter som jag, varken mer eller mindre.
Samtidigt vet jag förstås att det finns nationer och ledare i nationer som startar krig eller leder länder där människorna inte har de rättigheter som är grundläggande. Det är inte så att jag tvärsäkert kan säga att det är fel att döda för att försvara sig på nationell nivå, eller i någon form av nationsallians, i militära uniformen i alla krig. Och som vapenfri kan jag verkligen fundera över vad mitt ställningstagande till att göra vapenfritt innebär i att andra människor istället ska försvara mig med hjälp av sitt krigförande för att jag ska behålla mina mänskliga rättigheter i det fall min nation angrips. Men hur gör man som soldat om man blir inkallad till ett krig där man själv inte är i samklang med vad nationens ledning anser att man ska kriga för.
Jag minns när Hep Stars sjöng Inatt jag drömde, en sång om alla krig var slut och det var fred på jorden. Jag minns också Fredsboken av Bernard Benson, en sagoberättelse om hur enkelt fred skulle kunna vara. Och sången Give peace a chance som skrevs av John Lennon.
Jag minns också icke-våld i form av Plogbillrörelsen. Jag minns Mahatma Gandhi och under vapenfriutbildningen var vi på en biograf på Kungsgatan och såg filmen Gandhi som just kommit då. Jag minns böckerna Civil olydnad och Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau.
Jag minns också att jag läste serietidningen Pilot. Den hade till stor del serier från första och andra världskriget. Den hade också veteraner från brittiska RAF i intervjuer eller liknande, och man kunde också skriva till dem tror jag. Jag läste också Bigglesböckerna. På TV var det inte sällan filmer med krigstema där man exempelvis följde med brittiska bombplan på raider till Tyskland, liksom serier som Krutgubbar och Mash. Vi hade svenska krigsfilmer och beredskapsfilmer som Någonstans i Sverige, liksom filmer med Soldat Bom såväl som Åsa-Nisse. Med många fler. Utbudet av plastmodellerna vi byggde från Airfix och Revell med flera dominerades som jag minns det av krigsfordon. VMA-sirenerna som övningsljuder är för mig fortfarande flyglarmssirener.
Kriget var inte så långt tillbaka i tiden när jag växte upp. Men jag skriver detta som en människa som i hela mitt liv levt i ett land i fred.
Hur ska vi medborgare i världen göra för att krig inte ska starta? Fred utan att ha maktmedel att visa upp att jag kan döda dig om jag behöver.
Henrik Hemrin
20 augusti 2025
Comments powered by CComment