Himlakroppar och Gud

Jag grunnar och grunnar. Varenda dag. Det gör du säkert också. Det här är lite av mitt grunneri idag i textform.

Igår kväll runt 23 och midnatt så gick jag ut med handkikaren. Alltså en "vanlig" kikare. Jag var i stadsmiljö så både närliggande gatubelysning och den allmänna stadsbelysningen stör mörkret. Jag var bara ute en kort stund och egentligen inget märkvärdigt utan snarast alldagligt, eller allnattligt.

Det var halvklart väder. Det var fullmåne för några dagar sedan och ljuset från solen som den speglade var nästan bländande starkt. Utan kikaren syntes en hel del stjärnor och med kikaren ännu fler. Om jag hade haft ungdomens synförmåga, mindre stadsljus och klarare väder hade jag säkert kunnat uppfatta mer stjärnor och annat som rör sig uppe i skyn. Jag har en förhoppning att innan vinterkylan kommer att både en och kanske fler gånger åka ut på landsbygden och beskåda natthimlen.

Månen och stjärnorna har alltid fascinerat mig. Som yngre hade jag inte bra men betydligt bättre koll på vad objekten heter. Något jag ska försöka förbättra genom böcker och kanske skåda ihop med någon som har kunskapen. Jag har också installerat Stellarium på min dator, en planetarium-programvara byggd med fri och öppen källkod.

Just igår och nu är en period av meteorregn, persiderna, men det var inget jag kunde se något av under denna stund.

Att titta upp mot skyn ger mig en gudsförnimmelse lite likt den jag kan känna av att beskåda naturen här på moder jord. Att se på himlakroppar, att tänka på hur många de är som jag kan se och hur oändligt många fler som jag inte ser, och deras enorma avstånd mellan mig och varandra är svindlande. Det är ofattbart för mig att de trots avståndet är något jag och alla andra kan se med blotta ögat. Jag tänker att det är lite likt Gudstron. Gud är också svår och obegriplig, svindlande för min hjärna att försöka förstå. Logiskt, rationellt och faktabaserat är det hopplöst svårt för mig att få ihop tron på Gud. Likväl finns tron med i mig på ett oförklarligt och obevisbart vis. I jämförelse med himlen är Gud något som jag inte kan se direkt med blotta ögat. Att se på den svindlanden skyn med alla dess himlakroppar ger mig en form av gudsförnimmelse.

Att se upp mot himlen kan göra att jag känner mig liten. Vad är jag för litet sandkorn som lever ett antal år i denna oändliga värld och tidsrymd. Samtidigt så sätter det in mig i ett sammanhang. Himlakroppar förändras över tid, och vad som kan ses varierar över året, mellan åren och var på jorden jag befinner mig. Det är i mångt och mycket samma sak som människor i alla tider har kunnat se och svindlas av. Bibeln skriver om att jag är mer än ett obetydligt sandkorn. Men jag vill här och nu istället för Bibeln citera en betydligt mer nutida och profan text, sången Ljuset av Björn Afzelius. Det är en sång som återkommer i mina tankar. I Ljuset finns en strof som passar i detta sammanhang:

"Vi är en sekund i epokernas ström
Men vårt liv är en oersättlighet"

Henrik Hemrin
13 augusti 2025